Han skriver allt för första gången

Ett av sina första verk komponerade han som 19-åring under en cykeltur; en tonsättning av Hjalmar Gullbergs dikt För vilsna fötter sjunger gräset. Året var 1940, och stationsskrivarsonen Ingvar Lidholm hade just tagit studenten.
2003 framfördes hans hittills sista komposition, körverket Grekisk gravrelief till en dikt av Kjell Espmark.
Däremellan ett långt tonsättarliv som nu blivit föremål för en lättillgänglig men mycket inträngande presentation av mångårige vännen och kännaren av nutida musik, Göran Bergendal. Boken med titeln Ingvar Lidholm ingår i Musikaliska akademiens skriftserie Svenska tonsättare, där tidigare profiler som Carl Johan Werle och Hilding Rosenberg presenterats.

Syftet med serien är att lyfta fram betydande svenska tonsättare för en större publik genom levnadsteckningar som inte kräver avancerade förkunskaper. Vilket inte hindrar att den musikaliskt välbevandrade säkert har ännu större behållning av de musikaliska analyser som ingår i konceptet.
Bergendal har valt ett kronologiskt berättarsätt, där Lidholms musikaliska verk fått utgöra hållpunkterna i en resa från barndomens småländska frikyrkomiljö där musiken var en självklar del av vardagen till den åldrade tonsättarens fortsatta skapande med ett påbörjat men ännu inte avslutat projekt omfattande en musikalisk gestaltning av några haikudikter av Tomas Tranströmer. Under resans gång har Lidholm hunnit bli något av den svenska konstmusikens centralgestalt, men boken riktar huvudsakligen fokus på det musikaliska skapandet.

Bergendals tillvägagångssätt ger läsaren en alltmer fördjupad bild av Lidholms konstnärskap. Hans verksamhet som lärare, dirigent och administratör berörs däremot bara översiktligt. Så får exempelvis Lidholms år som stadskapellmästare i Örebro endast några få sidor i boken. Där ledde han Örebro orkesterförening, som senare skulle utvecklas till Svenska kammarorkester, en internationellt känd orkester. Från min egen barndom i 40-talets Örebro minns jag med vilken respekt Ingvar Lidholms namn nämndes i musikkretsar och bland örebroarna. Lidholm tillträdde tjänsten 1947, och det var också i Örebro som verket Laudi tillkom, skapat för Eric Ericssons kammarkör och ett verk som enligt Bergendal ställde kören inför den största utmaningen en svensk kör dittills råkat ut för. Själv beskriver Lidholm Laudi som "ett försök till lovsång i en svår tid". Med text från Jobs bok är Laudi ett av få verk där Lidholm använder sig av bibliska texter som underlag.
Desto oftare har Lidholm utgått från poesi av samtida diktare. Intresset för litteraturen hade han med sig från gymnasieåren. Bland hans vänner fanns flera av de svenska poeterna, bland dem Erik Lindegren, redaktör för kulturtidskriften Prisma, där även musikkolleger som Karl-Birger Blomdahl och Sven-Erik Bäck, medlemmar liksom Lidholm i Måndagsgruppen, publicerade sig.
Under en vistelse i Darmstadt i Tyskland kom Lidholm i kontakt med tolvtonstekniken som skulle komma att få stor betydelse för hans fortsatta skapande. Bergendal nämner bland annat tre verk, Cantata, Ur Dityramb och Klavierstück som centrala i sammanhanget, alla tillkomna 1949. Texter av Dante, Pär Lagerkvist, Karin Boye och Gunnar Ekelöf utgör det litterära underlaget för dessa kompositioner.
1953 uruppfördes Ingvar Lidholms violinkonsert av Radioorkestern, ett verk som fick blandat mottagande och som tonsättaren själv drog tillbaka efter en tid. Bergendal konstaterar att åren kring 1950 var "en period av sökande, omorientering och möjligen kris". En vistelse i London och kontakter med Guidhall Music Society innebar emellertid en vidgning av Lidholms musikaliska världsbild: "Sedd i backspegeln framstod Londonvistelsen våren 1954 som en uppladdning för det stora språnget - orkesterverket Ritornell." Vid världsmusikdagarna iStockholm skulle Lidholms Ritornell innebära en plats på musikens världskarta för den svenske tonsättaren.
Bergendal fortsätter sin resa i Lidholms musikaliska landskap med nedslag i sceniska verk som Nausikaa ensam och Holländarn. Det förstnämnda verket var beställt av Nils Wallin, nybliven rektor för Ingesunds folkhögskola och en av musikerna och forskarna i Måndagsgruppen. Holländarn skulle bli Sveriges första tv-opera, uruppförd i december 1967. Om detta formulerade sig författaren Lars Gustafsson så här i Expressen: "Holländarn har en nervös tydlighet som på ett självklartsätt hör hemma i den nya konstart som håller på att växa fram på skilda håll i världen - tv-operan." Bergendal konstaterar torrt att den nya konstarten i Sverige fortfarande representeras av ett enda verk - Lidholms Holländarn!
1971 skrev Lidholm "världens mest spridda komposition", Stamp Music, utgivet av Postverket. 1978 uruppfördes Perserna, ett beställningsverk av Eric Ericsson. "En världs klagan genom alla tider" skrev Carl Godin i sin recension i Upsala Nya Tidning.
Vid alla dessa verk stannar Bergendal till och ger läsaren utöver tillkomsthistoria och bakgrund också inträngande musikaliska analyser. Varje kapitel är därtill försett med utförliga källhänvisningar plus information om tillgängliga inspelningar av de behandlade verken.
"Jag skriver allting för första gången - och för sista" lyder Lidholms egen karaktäristik av sitt konstnärskap. Det säger sig självt att en sådan öppenhet måste leda till en livslång kreativ närvaro i nuet. Bergendahls bok lyckas tveklöst förmedla just detta till läsaren.

Bild i Kultur urval "Lidholm"
Lyssnaren. Foto:

Han skriver allt för första gången

En av den svenska 1900-talsmusikens förgrundsgestalter, Ingvar Lidholm, presenteras utförligt och inspirerande i Göran Bergendals bok, skriver Cristina Karlstam.