Han skapade framtidens musik

Efter 40 år på Dagens Nyheter och ett nytt hjärta gick Torsten Ekbom i pension vid millennieskiftet. En rad översättningar, en roman och två introducerande kunskapstyngda biografier, den första om Kafka och den senaste om John Cage, är vad nedtrappningen från yrkeslivet har inneburit. Om man har följt Ekbom som kritiker och läst hans tidigare essäsamlingar vet man att han är en jukebox sprängfylld med det mesta som har att göra med 1900-talets modernistiska avantgarde, och pensioneringen har lockat fram en fördjupning - där han tidigare fick nöja sig med några tiotal sidor kan han nu kosta på sig några hundra. Kanske kan man säga att han numera ägnar sig åt att fylla gapande och lite generande hål i den parnass han sedan 60-talet rört sig på. Den osynliga domstolen var den första heltäckande Kafka-biografin på svenska, precis som En trädgård av ljud är den första svenska helhetsbilden av Cage.

Det är inte en dag för tidigt. När det amerikanska konstlivet exploderade och spred sig över världen på 60-talet var Cage redan en legendarisk inspiratör och föregångare. Torsten Ekboms ena ärende är att belysa, och hans andra att rätta till vad han uppfattar som en kränkande missuppfattning, nämligen att Cage är intressantare som konstteoretiskt bollplank än som faktisk kompositör.
Torsten Ekbom spottar i händerna, griper tag i läsaren och ger sig på tangenterna. Det blir en Cage i snudd på encyklopedisk helfigur.

Från den trevande starten med komponerande i en modifierad tolvtonsteknik inspirerad av Arnold Schönberg och en dragning mot buller-, noise- och slagverksmusik, vidare mot det preparerade pianot och pionjärinsatser inom elektroakustisk komposition, via intryck av Duchamp, Joyce, zenbuddism och den indiske konstvetaren Ananda K. Coomaraswamys antiexpressiva estetik på väg mot ett bejakande av kontrollerad slump och, i nära samarbete med Robert Rauschenberg, ett revolutionerande ställningstagande om att alla ljud är likvärdiga, främst manifesterad i det "tysta" stycket 4.33.
Och från den nya nollpunkten, som egentligen kom rätt tidigt i Cages karriär, lotsar Ekbom läsaren vidare mot svampexperten som lämnar slumpkomponerandet för en ännu större obestämdhet där kompositören inte ens fixerar det slutgiltiga verket. 1962 presenterar Cage sitt andra tysta stycke, zero zero zero, "solo to be performed in any way by anyone", tio år efter det första, och hade då fortfarande flera decennier kvar som aktiv kompositör. Med den musikaliska syntaxen slagen i bitar fanns det inte många otrampade stigar att gå. Men med multimediastycken, elektroniskt preparerade schackpartier, radikal poesi, grafiska noter, opera (som samplade hela den europeiska tradition som det amerikanska avantgardet hade arbetat sig bort ifrån) och allehanda allvarlig lek lyckas Cage genom hela sin bana behålla en relevans som inte enbart vilar på tidigare prestationer.

Det är hela tiden kompositören Cage som står i centrum. Det privata är ointressant, menar Ekbom, och avfärdar därmed senare tiders Cage-forskning som utgående från kompositörens homosexualitet gärna applicerar queera eller intersektionella perspektiv. Det är synd, att underminera stela normativa strukturer var ju precis vad Cage ägnade sig åt ett helt liv. Och en smula inkonsekvent - när Cages tioåriga försök att famna det heteronormativa är i upplösning i och med skilsmässan från Xenia Kashevarov hör Ekbom desperation och förtvivlan i det samtida stycket The Perilous Night för preparerat piano. I den mån det privata någonsin hörs borde rimligen också den långa relationen med koreografen och samarbetspartnern Merce Cunningham hitta sin väg till partituret någon gång. Postmodernismen går samma väg som queerperspektivet och viftas bort som en smålöjlig och oanvändbar paraplyterm. De modernistiska bildstormarna är och förblir bränslet som driver Torsten Ekbom.

Läsaren får följa både influenser och influerade. Ekbom skriver med samma intellektuella nyfikenhet som han placerar som en nyckelegenskap hos Cage och så snart ett namn dyker upp, om så bara i förbigående, ger han sig av på en liten sidoexkursion. Berättandet följer Cages kronologi, men då och då tillåter sig Ekbom en omstart med lite repetition. Det blir en smula svårtuggat ibland, men författaren själv skulle nog bli mer förolämpad om någon påstod att hans prosa var len och finmixad. När andan faller på presterar han dessutom lysande snabba och övertygande analogier. Torsten Ekbom är inte svår, men han undviker gärna förenkling.

Han skapade framtidens musik

Uppsalaförfattaren Torsten Ekboms nya bok ger den första svenska helhetsbilden av den avantgardistiske kompositören John Cage. Det är mycket välkommet, menar Sebastian Johans, även om det blir en smula svårtuggat ibland.