Dramatens uppsättning av Darwins kapten har kantats av motgångar. Stridigheter inom ensemblen har lett till regissörsavhopp, sjukskrivningar och framskjuten premiär.
Nu spelas i alla fall pjäsen till slut, med Börje Ahlstedt i rollen som den åldrade Darwin. Och när jag läser pjäsen, som nu ges ut tillsammans med ett urval av Henning Mankells dramatik, tänker jag att dessa stridigheter på sätt och vis motsvarar de som omgärdade publikationen av Darwins omvälvande teori.
För när Darwin i mitten av 1800-talet lade fram sina tankar om arternas uppkomst skedde det knappast friktionsfritt. En hel världsbild sattes i gungning och konflikten mellan tro och vetande tog på allvar fart. Den konflikten må vid det här laget kännas rejält uttjatad men är, tragiskt nog, ännu inte helt utspelad. Fortfarande finns det extrema religiösa rörelser som vägrar acceptera Darwins naturliga urval.
I Mankells pjäs blir denna konflikt högst personlig. Darwins hustru Emma är djupt troende och ifrågasätter det hädiska i sin makes vetenskapliga slutsatser. Darwin själv kämpar med att få ihop sina teorier med den Gud han säger sig tro på, men som han efter dotterns död och vännens självmord innerst inne förnekar.
Det är alltså ett sorts idédrama Mankell skrivit. En pjäs som i sin rappa dialog fungerar utmärkt att läsa och som i sin precisa utformning ekar av Ibsen.
Världar som kolliderar tycks vara ett gemensamt tema för flera av pjäserna i utgåvan; Darwins ändamålsenliga värld som krockar med omgivningens religiösa, det västerländska parets möte med Afrika i Antiloperna, eller flyktingarnas gömda tillvaro i Mörkertid.
Tydligast blir det i den underliga Antiloperna, ett klassisk borgerligt relationsdrama där elefantgräset växer mellan möblerna och det svarta hembiträdet vandrar osynlig över scenen.
Ett slags Scener ur ett äktenskap satt mot fonden av ett postkolonialt helvete.
Ett genomgående problem, mest påtagligt i Darwins kapten, är dock att Mankell tenderar att bli alltför berättande, alltför redovisande.
Allt är liksom uttalat och uttömt och inget lämnas åt läsaren att själv utläsa och tolka.
Det är ju ofta i det outsagda den verkliga dramatiken äger rum. Allt måste inte skrivas. I pjäsernas uppkomst måste författaren alltid göra sitt eget naturliga urval.