Vem är mera skickad än Theodor Kallifatides att skriva om den romerske skalden Ovidius? De delar samma livsöde, att ha lämnat den mediterrana kulturmiljön för att sedan vara författare i främmande land. Hos numera svenske Kallifatides med grekiskt ursprung var det frivilligt. För Ovidius, verksam i Rom vid vår tideräknings början och mest känd för eftervärlden för sina på hexameter utförda Metamorfoser och handböckerna i älskandets konst, Ars amandi, var ödet bistrare. Han dömdes av kejsar Augustus för sitt frispråkiga författarskap till landsflykt i en avlägsen utpost vid Svarta havets kust och kunde aldrig återvända hem. Kallifatides kom till Sverige 1964, där han debuterade 1969 med diktsamlingen Minnet i exil. Sedan har han skrivit både ytterligare poesi, många romaner och dramatik. Vid Bokens dag i Uppsala 2007 tilldelades han det årets Siripris.
Nu möts de bägge i Theodor Kallifatides Brev till min dotter. Här ikläder sig författaren Ovidius roll och berättar i modifierad brevform om sitt liv, både det som varit och de nya villkoren i det främmande landet. På ett plan har det blivit en lätt kamouflerad satir över tillvaron i Sverige. Kallifatides är en berättare med lika mycket humor som en egen stil. Diktarrollen och skapandet är framträdande teman. Stor plats får kärleken i traditionell bemärkelse. Men den är även riktad till språket och till livet. Det sistnämnda kan ta sig uttryck att med glädje och öppna sinnen möta en ny dag. Det är också uppenbart att författaren finner stor tillfredsställelse i sitt arbete och att han betraktar skrivandet som sitt egentliga hem. Detta som ett svar på erfarenheterna av utanförskap, isolering och främlingskap.
Som vanligt visar sig Kallifatides vara en eminent människokännare, ofta i samband med att han anlägger filosofiska aspekter på tillvaron med frågorna om livets innehåll och värde. Konstens frihet liksom rasismen är ytterligare motiv. Tankarna går emellanåt till Mobergs roman Din stund på jorden, särskilt genom den vattenmetafor som både hör samman med minnet och den egna diktarådran. En annan författare som finns i närheten är Eyvind Johnson och dennes idédiktning med förankring i antiken. Kallifatides är likaså väl hemmastadd i den grekiska och romerska mytologin, vilket hans läsare känner igen från många tidigare tillfällen. Det är heller inte svårt att upptäcka de många tonfallen av sorg, saknad och vemod när landsförvisningen är på tal. Att Ovidius inte vet skälen till varför han straffas, är ett av berättelsens mörkaste gungflyn.
Med hjälp av en hel rad anakronismer, ordspråk och talesätt från dagens värld utöver sedvänjor, som har ett betydligt nordligare ursprung än Svarta havet, får vårt eget samhälle sin släng av sleven. Så har Kallifatides med mjuk ironi smugglat in både en svensk studentexamen, ett midsommarfirande och en kräftskiva i romanen.
Även dagens kulturklimat hör till det som berörs. Gränsen mellan skröna och återgivningen av den romerske diktarens faktiska liv är för det mesta flytande. Kanske hade några av de mest rafflande episoderna kunnat utelämnas. Det som dröjer sig kvar allra längst, är tankarna huruvida någon kan undgå sitt öde. I de sammanhangen är Theodor Kallifatides på sin mammas gata mera än någonsin. Tankestoff med ursprung i antiken visar sig här äga en anslående och för en del kanske överraskande giltighet också för vår tid.