Efter regn kommer sol. Efter sjukdom förhoppningsvis friskförklaring. Det är vad Ann Heberlein synes vilja beskriva med sin nya bok Ett gott liv efter sin mycket omtalade självmordsbok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.
Som många nog sett så har Ann Heberlein och förra förläggaren Svante Weyler valsat runt i medierna en hel del på sistone. Debatten har handlat om publiceringen av just Jag vill inte dö, bara inte leva som Heberlein nu påstår är en exploatering av hennes psykiska ohälsa. En debatt som är svår att egentligen säga något om som utomstående eftersom det är omöjligt att veta hur allt gått till. Säkert är i alla fall att Heberlein velat nyansera bilden av sig själv med sin nya bok, som är skriven som ett svar på den förra.
För mig känns boken suspekt, som att hon försöker frånsäga sig sitt eget ansvar och på många sätt kan man nog säga att det är det hon gör – slingrar sig ur det personliga ansvarstagandet. Hon är ju trots allt en vuxen människa som dessutom exploaterat sig själv i media allt vad tygeln hållit de senaste åren. Då håller det inte att skylla ifrån sig på att journalisterna var så dumma när de frossande i frågar om hennes psykiska sjukdom då de intervjuade henne om självmordsboken. Eller recensenterna som var så oförskämda att de recenserade boken (gjorde inte jag). För att inte tala om läsarna som gottar sig i skit, skriver Heberlein utan vidare bespisning.
Rätt snart fångar dock Ann Heberleins resonemang mig. Med små ”rubriker” på kapitlen diskuterar hon ämnen som bland annat: sanning, identitet, död, Gud, pengar och självklart också bokens själva utgångspunkt; den psykiska sjukdomen och vad den gör med en människa. Frågeställningar som får mitt huvud att gå i spinn därför att allt är inte så enkelt som rätt eller fel. Nyanserna däremellan är filosofiskt ”färggranna” och mångfasetterade och borrar många varv i sitt ämne med hjälp av citat och referenser till en mängd författare och filosofer – men så är Herberlein också teologie doktor i etik.
Men allt är inte bara ett filosoferande. Mellan de mer abstrakta tankebanorna skriver Heberlein också om olika ämnen med utgångspunkt av mer privat karaktär. Hon berättar om sitt ursprung, om psykisk sjukdom som präglat släktens historia, om sin klassresa och tidiga graviditet. Och om sin distanslöshet!
Hon är stilsäker, poetisk i många stycken och bygger sina teser, vackert och sinnrikt. Så vackert och välformulerat att det plumpa angrepp som ”teserna” mynnar ut i skorrar desto falskare. Hela hennes förfaringssätt för obönhörligt tankarna till Ola Lindholm och hans förödande hantering av media och sanning.
Heberlein gör något liknande när hon ska skriver: ”Först när vi blivit förvissade om att sanningen inte kan existera kan vi vara lyckliga. Först när vi tillåter oss att glömma. /Den som berättar allt upphör till slut att finnas. Den som avslöjar alla sina hemligheter blir till slut ingenting. /Att behålla sina hemligheter är att behålla makten över det egna livet, makten över sig själv. /Sanningen är ibland alltför svår att bära, förstår du, jag tror inte att sanningen har något eget, inneboende värde. /Du kanske tycker att du har rätt att veta. Det har man aldrig. Ingen människa har rätt att veta något om någon annan.”
Så därför avslöjar Heberlein inget om det där kritiska ögonblicken som boken kretsat kring och som hon i mina ögon egentligen inte ens hade behövt beröra. Än mindre angreppet på förläggaren. Det sänker boken, gör den till det en ren hämndbok. På samma sätt som Maja Lundgrens dokumentära Myggor och tigrar. Istället för diskutera patriarkatet inom kulturen, som tydligen var Lundgrens intention, liknade den efterföljande debatten mest en smutsig såpa om vem som legat med vem, om Maja Lundgren var galen och om det hon skrev var sanning. Problematiken är densamma när det gäller Heberleins bok. Speciellt då hon exploaterar andra människor, barn. Så här i backspegeln konstaterar också Ann Heberlein att det varit bättre om hon skrivit fiktiva namn istället. En slutsats hon borde ha tagit med sig in också i denna bok.