Med Och allt skall vara kärlek, ville Kristian Lundberg komplettera den livsberättelse han skildrat i sin stora genombrottsroman Yarden. Han hade utelämnat något viktigt, något sant – kärleken. Kärleksboken fungerade så, även om den som roman betraktad inte var lika tät och engagerande som Yarden, att den lade sig intill den förra boken som den andra sidan av myntet. Den var ljuset som ändå fanns i mörkret.
Men ingen berättelse kan skrivas utan att en rad andra får stå över. Skrivandet handlar om att välja och välja bort. När jag läser En hemstad känns den i första hand som ett försök att protestera mot skrivandets inneboende premisser. Lundberg skriver om hur berättelsen av nödvändighet blir ett slags lögn, men vill samtidigt inte acceptera att det förhåller sig så. Därför tar han om sin berättelse, han börjar på nytt, gång på gång.
Den här gången är Malmö ärendet, Lundberg vill skriva om den stad som är hans hem och som format honom i alla år. Boken bär undertiteln Berättelsen om att färdas i klassmörkret, och sådant har hans liv i Malmö varit. Det är uppenbart att för författaren själv är Malmö den specifika plats utan vilken en sådan här berättelse aldrig kunnat bli skriven, men för läsaren känns staden förvånande anonym. Malmö framstår snarare som en förevändning, eller kanske som den nya infallsvinkel som får motivera att Lundberg på nytt gräver i sin livsberättelse. Tillbaka till uppväxtåren med den frånvarande fadern, den psykiskt sjuka modern och fattigdomen.
Här finns vännerna från den tiden, de som klarade sig och de som inte gjorde det. Flera dog i förtid, många andra har aldrig lyckats frigöra sig från det arv av fattigdom och missbruk som präglade deras barndom.
En central roll spelar den man som går under namnet Carolibögen, men som var en pedofil som förgrep sig på unga pojkar i Lundbergs kompisgäng. Den skada en sådan person åsamkade dessa unga människor kan inte förringas, och det är fullständigt begripligt att killarna där och då valde det smeknamn de gjorde för den mannen. Men att Lundberg fortsätter att reproducera likhetstecknet mellan ”bög” och ”pedofil” i sin bok? Han hade kunnat göra annorlunda här, utan att någon autenticitet gått förlorad.
Berättelsen om klass, utsatthet och fattigdom blir aldrig inaktuell. Så länge människor lever under sådana villkor ska vi också berätta om det. Men när Lundberg nu åter vill skriva sin berättelse, blir jag tveksam. Inte på grund av innehållet, men förfaringssättet. Så mycket av En hemstad handlar om försöken och svårigheterna med att skriva om det allra sårigaste, och så mycket är rena omtagningar.
Efter 230 sidor vet jag egentligen inte mer än jag gjorde redan efter 30. I den sortens litteratur som Lundberg skriver, den om (upp)levt liv, är förhållandet mellan det egna behovet att skriva och förstå och att skapa en bok som blir angelägen också för läsaren, en svår balansakt. Den här gången hamnar Lundberg lite för ofta på fel sida.