Bengt Thelin varudeklarerar Dag Hammarskjöld. FN-chefen och människan som en ”nybörjarbok” för ”de inte alltför välorienterade”. Vad som är nybörjarnivå är förstås en definitionsfråga, skulle tro att den
intresserade nybörjaren kan konturer och rubriker kring Dag Hammarskjölds liv och, inte minst, våldsamma död i flygolyckan i Ndola i nuvarande Zambia.
Dag Hammarskjöld tillhör nämligen den sortens gestalter vars liv återberättas gång på gång, det finns ett postumt hjälteskimmer kring svensken som blev internationellt känd och framgångsrik som FN:s generalsekreterare. Till sådant som brukar (åter)berättas hör Hammarskjöld som existentiell sökare, utifrån den postumt utgivna dagboken Vägmärken samt hans eventuella homosexualitet.
Bengt Thelin som länge ägnat sig åt Hammarskjöldforskning tar i fristående kapitel ännu en gång upp det ofta berättade, men självfallet också sådant som fördjupar de kända Hammarskjöldmarkörerna. Han berättar om Hammarskjölds barndom, om mamma Agnes intensiva kärlek till yngste sonen, en möjligen kvävande närhet som skulle kunna förklara både att Dag Hammarskjöld valde att aldrig gifta sig och hans behov av frisk luft och långa, ensamma fjällvandringar.
Nybörjare och andra får veta mer om nationalekonomen Hammarskjölds synnerligen aktiva kulturintresse. Ett möte med Djuna Barnes leder till att han sammanför den amerikanska författaren med Dramatenchefen Karl Ragnar Gierow som tillsammans med Hammarskjöld översatte Barnes drama Växelsång som sattes upp på Dramaten 1961. Hammarskjöld kunde, tack vare vänskapen med Eugene O’Neills hustru Carlotta, också ta åt sig en stor del av äran för att Lång dags färd mot natt fick världspremiär i Stockholm 1956. Det kan tyckas som detaljer, jämfört med sådant som att bidra till Suez-krisens lösning men jag fastnar mer för ”människan” än för ”FN-chefen”.
Thelins fristående kapitel kan framstå som en spretig helhet, men han lyfter förtjänstfullt fram Hammarskjölds samlingar på KB, som brev till Sven Stolpe där Hammarskjöld beskriver sig som ”en outsider” och beklagar sin ”brist på jovialitet”. Han verkar närmast koketterande uppriktig med sina brister, som när han beskriver sin ”formliga ovana att pressa ned alla samtal till ’väsentligheter’, en intellektuell och moralisk kubism, om du så vill, leder till en snustorr uppriktighet som endast i få sammanhang kan äga intresse för andra …”.
Nej, social kompetens var inte uppfunnet som merit och Hammarskjöld tillhör definitivt en gången tid. Ur mitt nybörjarperspektiv blir det en av poängerna med Thelins bok, den ger perspektiv på sådant som att Sverige i dag knappast kan räkna hem några hjältar från den storpolitiska arenan. Nuvarande FN (och generalsekreteraren) är förknippade med korruption och maktlöshet, dagens svenska fredsstyrkor är något helt annat och mer ifrågasatta än de blå baskrar som skickades ut på Hammarskjölds initiativ.
Och i dag skulle det vara otänkbart att ärva en stol i Svenska Akademien, men 1954 efterträdde Dag Hammarskjöld pappa Hjalmar, statsminister mellan 1914 och 1917 och landshövding i Uppsala mellan 1907 och 1930. Thelin beklagar i boken att det inte finns någon biografi över fadern Hammarskjöld. Av någon anledning bortser Thelin från utgivningen av den så kallade statsministerboxen och Mats Svegfors bok om just Hjalmar Hammarskjöld, i vilken Svegfors för övrigt refererar till Thelins Dag Hammarskjöld. Barnet. Skolpojken. Studenten.