Halvdant om oförklarade fenomen

Tankeläsning är ett fenomen som fascinerat i alla tider: existerar något sådant verkligen? Hur går det i så fall till? Några handfasta belägg eller förklaringar tycks inte ha kommit fram. Det hindrar inte den danske datamannen och numera bestsellerförfattaren Mikkel Birkegaard från att skriva en tjock och sensationsspäckad roman, Skuggbiblioteket, om en hemlig orden av tankeläsare, tankestyrare och tankedödare.

Något litterärt mästerverk är det ingalunda, såvida man inte har Stephen King och annan fantasylitteratur som riktmärke. Även om handlingen fortskrider med en viss flyhänt känsla för spänning och tajming så är språket relativt platt och schablonfyllt. Man kan mycket väl föreställa sig att historien skulle passa som halvbra actionfilm med trickeffekter - sprakande och dödande mystiska gnistor, oförklarliga dödsfall och en fullständigt frånvarande eller inkompetent rättsapparat.

Huvudpersonen är en ung karriäradvokat i Köpenhamn som ärver en antikvariatsbokhandel då hans far dör av något slags voodooliknande önsketänkande från hans motståndare inom tankestyrarrörelsen. Den unge mannen, Jon Campelli, nystar upp en härva av motsättningar, dels inom "Bibliofilsällskapet", som består av "avsändare" och "mottagare" med olika slags övernaturliga talanger, dels mellan dessa ursprungligen rätt fridsamma personer och ett slags "skuggorganisation" med mer suspekta maktambitioner och metoder.
En kamp mellan hjältar och bovar med dramatiska och våldsamma med- och motgångar behöver inte vara alldeles fel, om läsaren kan leva sig in i äventyren utan att misstro dem eller uppfatta dem som löjliga. När de avgörande episoderna som här till stor del strider mot hittills kända naturlagar - vilket författaren nog skulle erkänna - blir själva spänningshantverket lite väl enkelt och egentligen ointressant. Man kan undra varför en sådan här genre ändå tycks ha så pass stor marknad i vår tid. Här talas förnumstigt om olika slags märkliga "energier", en persons tankekoncentration kan radikalt påverka eller t.o.m. döda en annan, och liken hopas lite hej svejs i biblioteken i Köpenhamn och Alexandria. Man kan faktiskt uppfatta Skuggbiblioteket som en New-age-påverkad kommersialisering av mångas så kallade behov av lite lättsmält vidskepelse och eskapism.

Skenbart försöker boken samtidigt slå ett slag för den goda litteraturens värde. Författaren har en icke obetydlig beläsenhet och glimtar av historiekunskaper och uttalar sig gärna men inte särskilt originellt om litteraturens starka och goda verkningar. Så när som på huvudpersonens far och dennes medhjälpare är figurerna i romanen emellertid inte särskilt psykologiskt trovärdiga eller nyanserat beskrivna. Den obligatoriska kärlekshistorien mellan huvudpersonen och en dyslektisk men effektiv tankeläsare är både perifer och ganska valhänt skildrad. Huvudboven är en skum affärsman av större format, men kopplingen mellan hans ekonomiska och hans magiska och ordensstyrda verksamheter förblir ett mysterium.

Man skulle kunnat tänka sig att den verklighetsöverskridande handlingen innehåller ett slags sens moral om "kunskapen på gott och ont", och då och då skymtar något åt det hållet. Men i huvudsak sveps de samhälleliga och existentiella ansatserna hastigt undan av våldsamma och oförklarliga fenomen där "ytan tycktes upplösas i atomer och sugas in i en kometsvans" genom något slags ondskefull strålning, och där skurkarnas cyniska jargong och övernaturliga vapen gärna kompletteras med pistol och kofot.
Nej, den här typen av underhållningsromaner skulle jag nog inte vilja läsa för nöjes skull. Skuggbiblioteket är trots en inte oäven intrigskapande fantasi snarast en halvdan pojkbok för vuxna.

Halvdant om oförklarade fenomen

Den danska författaren Mikkel Birkegaards romandebut Skuggbiblioteket är varken litterärt eller tankemässigt lyckad, tycker Tore Winqvist.