"Ska vi dela på en slyna tisd på dan?"
Det är nog rättvist att säga att det gick en chockvåg genom delar av Sverige. Var det verkligen Göran Lindberg det handlade om? Tidigare länspolismästare, tidigare rektor för polishögskolan, stridbar pionjär i jämställdhetsfrågor och utsedd till "Framtidens Man" av Uppsala kommun. Var det han som hade gjort sig skyldig till misshandel, grov våldtäkt, våldtäkt, koppleri och ett trettiotal fall av sexköp? Ja, som bekant var det så.
Medierna blev naturligtvis som galna i den perfekta dubbelnatur som ibland kallades "Kapten Klänning". Detta misogyna och transfoba öknamn har av någon anledning följt med i titeln till en ny bok om spaningsarbetet som ledde till att Lindberg kunde gripas. Jonas Trolle, kommissarie vid länskriminalens spaningsrotel i Stockholm, har skrivit en riktigt klassisk polisberättelse – komplett med telefonavlyssning, svenskt diskreta biljakter och skräpmat bakom ratten.
Det finns absolut spännande passager i den berättelse som börjar med att en man hittas död nedanför en balkong i Bredäng och slutar med att Lindberg vandrar ut ur anstalten i Västervik i januari 2014. Här skildras svåra beslut under pågående övergrepp, en svettig husrannsakan i det fördolda och verklig empati med de utsatta.
Men Trolles redovisande ambitioner tar överhanden och gestaltningen drunknar i tröstlöst omotiverade enskildheter – om polisarbete, rutiner, förflyttningar. Och tvärtom, där läsaren faktiskt hade behövt detaljer och konkretion får hon istället en otympligt bred pensel. Som i passagerna om Lindbergs telefonsamtal med andra sexköpare:
"Han använder omskrivningar för att de tilltänkta medaktörerna ska förstå att de förväntas betala."
Vilka omskrivningar då? Show, don't tell, kommissarien!
Det är tydligt och fullt förståeligt att Trolle påverkas, rent av äcklas, av sitt arbete med sexualbrott. Principen om att var och en är oskyldig tills motsatsen är bevisad får i boken stå tillbaka för svepande tal om "perverterade människor". Samtidigt tycks det oerhört viktigt för Trolle att vi förstår att han vill vara en rättvis och duglig polis, betydligt viktigare än att vara en skicklig författare. Kanske är det helt i sin ordning – för alla utom läsaren.