Halshuggna helgon och ryssarnas nidingsdåd

Det är ingen lätt uppgift Tord Harlin och Bengt Z Norström givit sig i kast med, när de sammanställt sin vägledning Medeltidsmålningarna i Gamla Uppsala kyrka. Den med parallelltext på engelska utgivna skriften gör ettaktningsvärt försök att presentera vad som finns kvar av kyrkans ornamentik och kalkmålningar från sent 1400-tal. Därutöver behandlas också altarskåpet.Efter en kort introduktion till den medeltida kyrkokonsten och dess syfte betar man av kyrkan längs väggarna och uppe i kryssvalven. Det är alltså samma upplägg som med stor framgång kommit till användning senast i sambandmed Härkeberga. Det är heller inte första gången Gamla Uppsala kyrka är föremål för åtminstone den ene upphovsmannens uppmärksamhet.Som sig bör inleds rundvandringen i vapenhuset. Sedan följer målningen inne i brudkammaren med S:t Göran och draken. I tur och ordning stannar man sedan till vid orgelläktaren, innan hela interiören uppmärksammas steg för steg. Eftersom de flesta målningarna är i mycket dåligt skick är frågetecknen många i bildtexterna.Intressant bildvärldMen där motiven går att urskilja lite bättre, ges det flera både drastiska och intressanta inblickar i en bildvärld med såväl fromma som sedelärande ärenden. Det saknas varken halshuggna helgon eller påminnelser om all ävlans fåfänglighet som i t ex kyrkans lyckohjul. Och altarskåpets dörrar ger med hjälp av fornforskaren Johan Peringskiölds teckningar en närbild av människooffer av grymmaste sort.Norströms texter är informativa och välskrivna och bilderna är välstämda. Med tanke på att så mycket återstår enbart i starkt fragmentarisk form, har Tord Harlin gått föredömligt försiktigt till väga. Även om han också passat på att utnyttja datatekniken för att räta ut annars svåråtergivna vinklar. Som helhet är det frågan om en välbehövlig guidebok. Om de här bilderna över huvud taget skall kunna förmedla något av det en gång så mäktiga innehållet, behövs det en behändig hjälpreda av det här slaget.I österledI sin andra skrift detta år har biskop Harlin och hans skrivare färdats i österled till Öregrund och Gräsö. Även den här boken är tvåspråkig. Till sitt innehåll får den sägas vara en kombinerad församlings- och turistvägledning. Där finns utöver de rent beskrivande avsnitten också sådant som avspeglar församlingsarbetet med ett förkunnande ärende.Som sig bör börjar man 1491 då Öregrund fick sina stadsprivilegier. Sedan avhandlas i rask följd både utskeppningen av stångjärn och de många stadsbränderna. För en av dessa senare svarade ryssarna med sitt nidingsdåd 1719. Det är ihågkommet i södra såväl som i norra skärgården.Maria centralfigurFörsta gången kyrkan omnämns är 1543 då Gustav Vasa var där och norpade kyrksilver. Annars följer upplägget det för kyrkobeskrivningar gängse med exteriör, interiör och inventarier i systematisk följd. Det man bl a fäster sig vid är det jämställda altarskåpet med Maria som centralfigur. Sevärda är även detaljerna från predikstolen, de som menigheten sällan får skåda från så här nära håll.Avbildade är också kyrkans tre votivskepp. Liksom i många andra skärgårdshelgedomar tillhör de församlingens främsta smycken. Det gäller lika mycket i Gräsö kyrka, som äger ett magnifikt linjeskepp. Avsnitten mellan Öregrund och Gräsö åtskils av ett förföriskt bilduppslag där fotografen tänkt i marknadsföringstermer.På samma sätt som i fråga om Öregrund förevisas Gräsö kyrka i pregnanta bilder, där utsnitten och vinklarna ger avsnittet ett vältaligt innehåll. Utöver altarskåpet förekommer t ex den värdefulla dopskålen från 1600-talet. I sammanhanget försummas heller inte en påminnelse om den ödes­digra julottefärden 1877 då 15 Örskärsbor omkom.Att man försökt pressa samman flera olika budskap samtidigt ger dock skriften om Öregrund och Gräsö ett aningen splittrat intryck. Ett av de tre huvudspåren hade varit tillfyllest.