Hållpunkter mitt i livsflödet

Det finns författarskap, böcker och teaterpjäser som gör livet värt att leva. I den svenska litteraturen är Tomas Tranströmer och Lars Gustafsson några talande exempel. Och Agneta Pleijel. Romanen Lord Nevermore, som kom för några år sedan, är ett av de största litterära konstverken från vår egen tid. Den kan läsas som en väldig uppgörelse med hela det just passerade 1900-talet. Men också som en storslagen analys av människans gåta och den jagets splittring som är ett ofrånkomligt resultat av förra århundradets insikter om medvetandets alla skrymslen och vrår.Som en uppgörelsebok, om än på ett mera begränsat och personligare plan, kan man också läsa Agneta Pleijels i dag utgivna diktsamling Mostrarna och andra dikter. Den rymmer texter tillkomna alltsedan 1980-talet och innehåller en hel del förtydliganden och utvikningar till sådant som redan förekommit i prosaböckerna från denna tid. Men därutöver möter läsaren här även tonfall och förtroenden som ger flera nya infallsvinklar till författarskapet i stort.Skapande ingivelseSom ett slags kommentar till den nya boken kan man med fördel ta del av den stora essäintervju med Agneta Pleijel som Thomas Nydahl presenterar i vårnumret av tidskriften Ariel (Nr 2/2004). I öppenhjärtiga intervjusvar redovisas där de viktigaste hållpunkterna i vad som framstår som ett av de mest genomtänkta och intellektuellt hederligaste förhållningssätten till vår tids mest brännande frågor. Samtidigt som Agneta Pleijel också berätta om hur hon till slut kom att välja den skapande ingivelsens väg för att få utlopp för hela det breda spektrat av ofta inbördes svårförenliga tankar och känslor som präglat hennes liv alltsedan den tidiga barndomen.Flera dikter knyter an till denna erfarenhet. Mest öppet och direkt sker det i dikten Jag är en långsam människa. Här skriver Pleijel om en bräcklig självkänsla, ständigt benägen att hitta på ursäkter och undanflykter för att undvika det som jaget allra helst vill. Det finns alltid något som saknas, kunskaper som måste införskaffas, böcker som måste läsas innan pennan kan sättas till papperet. Men även om lösningen på problemet kan kräva en självövervinnelse av det ofantliga slaget ligger svaret närmare än någon kan ana:Alla anspråk jag troddeatt de andra hade på mig —fast de helt enkelt baravar upptagna av sitt.Det finns flera sådana dikter i Agneta Pleijels nya bok där olika själsliga förlopp åskådliggörs och förs fram till en lösning. Man kommer emellanåt att tänka på Fröding och dennes kamp mot inre anfäktelser, vilka förlorade sitt grepp i samma stund som deras ursprung blev synligt. Agneta Pleijels inre vånda må vara av det mera hanterliga slaget. Men förmågan till självtröst är för den skull inte mindre:och veta att det inte tillkommer migatt förlåta mig men kanskeförsöka undvika att skära migpå mina allra vassaste kanter.Det sistnämnda utgör avslutningsraderna i en dikt som heter Trosbekännelse, i vilken poeten inte sticker under stol med en tilltro med religiös innebörd till "det ofattbara". Och det kan sägas gälla generellt för den här diktsamlingen att den inte så lite har tycke av en hel livsencyklopedi, som sträcker sig över det mesta i ett människoliv från de allra tidigaste upplevelserna via anförvanter och nära till utsiktspunkten långt senare, när det kan vara dags för ett bokslut och en självuppgörelse.Utsträckt tidsrymdMed hjälp av de mostrar som omnämns i boktiteln utsträcks tidsrymden, precis som i Lord Nevermore, dessutom till att omfatta hela det föregående seklet. Vattendelaren är här årtalet 1918 och första världskrigets slut då förutsättningarna skapades för de efterföljande totalitära regimerna och katastroferna, något som i dag väl närmast motsvaras av motsättningarna mellan fundamentalism och modernitet.Men mostrarnas roll i sammanhanget är inte enbart att svara för kontinuiteten bakåt. Vad Agneta Pleijel här skapat är inte minst ett äreminne över förspillda kvinnoliv med en hörbar protest mot en orättfärdig samhällsordning. Men denna sentida upprättelse rymmer även en hel del ömsinthet. Och den missriktade förnöjsamheten hade också sina goda sidor: "Alla borde hava mostrar."!Tacksamhetens självironiDen som i diktsamlingen förutsätts omfatta en sådan tacksamhetens självironiska suck är fadern, som i sina mostrars hägn kunde odla sina innersta böjelser. En av diktsamlingens avdelningar har fått titeln Pappa, och här skildrar författaren dennes sista tid på Södersjukhuset. Men pappan, som var matematiker och väl inte alldeles lättillgänglig som människa, förekommer även i andra dikter. Ofta är temat avstånd och främlingskap. Men där saknas för den skull inte tonfall av oreserverad kärlek.Dikternas många återbesök i barndomen stannar bl a till vid det stockholmska födelsehusets bakgård vid Helgagatan på vedtravarnas tid och i samband med andra världskrigets ransoneringsår. De egna upplevelserna från uppväxtårenär företrädesvis koncentrerade till vistelsen i Lund. Det är under denna period och inte minst med fadern som ledsagare som tillvaron vidgas från det omedelbara och näraliggande till ett vidare perspektiv, där de stora livsfrågorna gör sig påminda.Förtätat utförandeOch det är samtidigt lätt att se kontinuiteten i denna spörjande och tankfulla hållning inför tillvaron fram till dikternas tillkomst långt senare mitt i livsflödet med hågkomster och sinnesförnimmelser samlade i förtätat utförande. I några dikter tar Agneta Pleijel dessutom hjälp av en årstidscykel av Poussin på Louvren för att beskriva hur hennes diktade värld blir till. Om samma genväg via bildkonsten handlar en dikt tillägnad Ulf Trotzig. Säkert är det också en valfrändskap som porträtteras i samband med ett fotografi av den omutliga sierskan Wislawa Szymborska invälvd i rökdimmor. En dikt som utspelas på Island kan med fördel läsas som både en skapelseberättelse och en hel livsförklaring.Över huvud taget äger Agneta Pleijels rika diktsamling, som all stor poesi, en osedvanlig förmåga att väcka till liv föreställningar, stämningar och känslor som slumrat länge och långt inne i läsarens eget medvetande. Det är tätt mellan sådana förtroendefulla upplevelser av delaktighet i den här boken:Långa berättelserhar nog oftaett mycket kort centrum.En kärna av ljusså förtätat att materienallt framgent störtar in.