En stor behÄllning med att lÀsa HÄkan Nesser Àr tryggheten i sprÄket. Han behöver inte söka effekterna, han vet att orden bÀr. SprÄket Àr det som hÄller ihop serien om kriminalkommissarien Gunnar Barbarotti i lilla fiktiva orten Kymlinge, sÄ ocksÄ nu nÀr han sÀger farvÀl i den femte och sista delen. Trivsamma Nesserfraser som "SÄ var det och pÄ intet annat sÀtt" kÀnns som gamla vÀnner nÀr man nu stöter ihop med dem för sista gÄngen. En tendens som blivit allt tydligare lÀngs seriens gÄng Àr att tempot har sÀnkts. FrÄn de nÄgorlunda fartfyllda deckarhistorierna i MÀnniska utan hund och En helt annan historia, till den romanliknande BerÀttelse om herr Roos till den lÄgmÀlda De ensamma. Och sÄ slutligen finalen i Styckerskan frÄn lilla Burma.
VÄr polisman Àr nu trött och Äldrad, Ätminstone till sinnet. Hans Àlskade hustru Marianne har dött och kvar Àr han med fem barn, Villa Pickford och kollegorna vid Kymlingepolisen. Som ett sÀtt att komma tillbaka in i arbetet fÄr han ett "cold case", en gÄta som legat olöst i fem Är. Arnold Morinder försvann en dag pÄ sin blÄ moped och sÄgs aldrig mer. Han efterlÀmnade sambon Ellen Bjarnebo, mer kÀnd som styckerskan frÄn lilla Burma. Hon har suttit elva Är pÄ Hinseberg för att ha mördat och styckat sin usling till man. Och visst misstÀnks styckerskan för att ocksÄ ha tagit livet av Arnold Morinder. Men man hittar inga bevis och försvinnandet förblir olöst. Tills Barbarotti kommer in i bilden. Och till skillnad frÄn de flesta andra svenska deckare lyser SKL-prover och gÀrningsmannaprofiler med sin frÄnvaro. Barbarotti tuffar i sakta mak runt i sitt eget lilla detektivuniversum. I PC Jersild-anda dyker nÄgra karaktÀrer frÄn tidigare böcker upp, som för att riktigt rama in avslutningen. Alla skÄdespelare upp pÄ scenen.
Barbarottiserien har kantats av existentiella frÄgor kring tro och tvivel. Till en början har Barbarotti ett system dÀr den allsmÀktige fÄr plocka poÀng genom att uppfylla böner. Ju fler poÀng, desto större sannolikhet för Guds existens. I denna sista bok Barbarotti har slutat med sin poÀngtÀvling. För en tro som krÀver stÀndiga bevis, vad Àr det egentligen för tro? NÄgonstans handlar det kanske ocksÄ om att ge efter för tröttheten, att överlÀmna sig Ät nÄgot större. För nog Àr Barbarotti trött, och det beror pÄ mer Àn omstÀndigheterna i romanen. Han kÀnns helt enkelt uppgiven som litterÀr figur.
Redan i De ensamma fanns en kÀnsla av avslut, och kanske hade det varit bÀttre om det fÄtt stanna dÀr. Nog har Styckerskan frÄn lilla Burma partier som berör, inte minst Ellen Bjarnebos livsöde. Och lÀnge hoppas jag att berÀttelsen trots allt ska kÀnnas nödvÀndig. Men bakom det harmoniska sprÄket gömmer sig en förutsÀgbar handling. Utan att avslöja för mycket blir jag konfunderad över de konspirationsteoretiska inslagen mot slutet. Med en alltför tydlig flirt med det nu klassiska temat "mÀn som hatar kvinnor", Àr det malplacerat och uddlöst. Gunnar Barbarotti Àr en högst sympatisk karaktÀr som det varit ett sant nöje att fÄ stifta bekantskap med. Men vi kunde ha sagt adjö till varandra redan i den förra boken.