Hagerman väjer inte för de svåra frågorna

Renässansens och upplysningstidens negativa attityd till vad de kallade "den mörka medeltiden" har i dag förbytts i ett ökat intresse för denna epok, som var allt annat än mörk. 1984 tillägnades konsthistorikern Aron Andersson en festskrift med titeln Den ljusa medeltiden. Maja Hagermans bok I miraklers tid kan sättas in i detta sammanhang. Sedan hon publicerade sin Augustprisbelönade bok Spåren av kungens män har hon fortsatt att samtala, läsa, gräva i källorna och publicera forskningens senaste rön om den tid i vår historia, som ofta varit förbisedd — övergången från förkristen till kristen tid.Det är en fröjd att följa Maja Hagermans framställning och njuta av Claes Gabrielsons lysande foton. Hans bilder ger ofta en helt ny upplevelse av föremål man tror sig känna. Hagerman väjer inte för de tunga och svåra frågorna men går igenom dem med respekt för forskningens skiftande bedömningar. Hon hjälper läsaren att förstå vad som ofta döljer sig bakom svårtolkade sammanhang och uttryck. Efter alla hennes tv-program tycker man sig höra hennes engagerade, varma stämma även i skriflig form.Påläst forskareKonsthistoriker kan ibland ge sig in på teologiska frågor utan att sätta sig in i aktuell forskning. Maja Hagerman är i detta sammanhang ett föredöme. Hon har verkligen "läst på" och kan förmedla till läsaren sina väl dokumenterade slutsater. Kapitlet De första kristna skulle kunna ingå i en handbok för högre teologiska studier. Hennes skildring av övergången till kristen tro i Norden visar hur de missionerande prästerna tog hänsyn till nordiska traditioner, inte minst när det gällde respekten för de bortgångna förfäderna. Också den förkristna tiden hörde ju till skapelsen — det som funnits från begynnelsen. Placeringen av kyrkorna visar hur man här anknöt till gamla begravningsplatser och traditioner. När Frösö kyrka skulle byggas om fann man under altaret rester av en förmultnad björkstubbe. Runt den låg mängder av benrester, som antyder förkristen kult. Det som skiljer denna plats från andra nordmäns är att man funnit så mycket björnben. Kanske samer har ingått i hushållet?Det tidigare vanliga ordet gravfält vill Maja Hagerman ersätta med "kraftcentrum", där de döda förfäderna fortsatte sin tillvaro intill de levande. Stora gravfält med ceremonier för de döda och jordens fruktbarhet kan ha varit samlingsplatser, som sockenkyrkorna senare blev det. Ofta brändes kroppen som början till ett nytt liv. När röken steg från gravbålet skildes själen från kroppen och den dödes ande gav sig ut på en lång resa. Men det fanns även då sociala skillnader. Inte alla brändes på bål, endast de förnämsta. När kristendomen kom begravdes alla lika. Gud håller reda på varje människosjäl. Inför Gud är alla lika, herre som träl. De nya begravningarna vid sockenkyrkorna var den mest genomgripande förändringen i övergången från förkristen till kristen tid. Men många kyrkor placerades intill förkristna gravfält. Nära Uppsala är Skuttunge ett tydligt exempel på detta. Här kan man fortfarande se de förkristna gravkullarna alldeles intill kyrkan.Den berömda Forsaringen av järn, som satt på kyrkporten till Forsa kyrka i Hälsingland, kan ha varit en edsring från 800-talet. Den har sannolikt funnits i ett förkristet hov, där man avgav löften och svor sin ed. Runorna på ringen talar om vad som skulle krävas av den som bröt sin ed och ej fullgjorde sina skyldigheter. Namnen på ringen, Anund i Tåsta och Ofeg i Hjortsta, torde syfta på dåtida lagmän i Hälsingland. Byarna de kom från finns fortfarande kvar i Högs socken.På tingsplatsen i Hög skedde sannolikt "landskapets omvändelse" till kristendomen. Här byggdes också den första kyrkan. I gravfältet vid Högs kyrka har arkeologer funnit en vinsil och en vinskopa, tillverkade på 200-talet i Capua i Italien, vilka en hövding fått med sig i sin grav. Vittberesta nordbor kände väl till förhållandena i Sydeuropa.Mångfalden av runstenar inte minst i Mälardalen har fascinerat forskare under långa tider. Antalet runstenar inom nuvarande Sverige uppgår till 2 270 mot endast 138 i Norge och 400 i Danmark. Få länder har ett sådant historiskt källmaterial ute i landskapet, skriver Hagerman. Runstenen vid Vassunda prästgård finns med i bild med ordet "bron" (i sundet, som man vadade över). Runforskningen har under senare årtionden tagit ny fart. Här har datatekniken blivit till stor hjälp för att jämföra runor, korsformer och drakslingor. De flesta av de 1 400 runstenarna i Uppland har kristna symboler eller texter.På vakt mot ondskanKyrkor på vakt mot ondskan kallar Maja Hagerman de textila bilder som finns på bonaderna från Skog och Överhogdal. På de tidigmedeltida dopfuntarna i Skåne och på Gotland skildras även kampen mellan de onda makterna och "drotten", Kristus. Domkyrkan i Lund får en ingående beskrivning och författaren försöker tolka de inte alltid lättförståeliga bilderna från tidig medeltid. Den danske kungen Erik Ejegods resa till påven i Rom visar att man hade långväga kontakter med den tidens mäktige. Brevet av den 4 oktober 1080 från påven Gregorius VII till kung Inge den äldre finns bevarat i Vatikanen. Norden var inte så isolerat som vi ofta inbillar oss.Maja Hagerman har en beundransvärd förmåga att samla fakta och ställa samman uppgifterna till en meningsfull helhet. Hon är verkligen en vetenskapsjournalist av bästa sort och överträffar vida herrar Lindqvist och Guillou i samma genre.Samarbetet med fotografen Claes Gabrielson har varit mycket omfattande. Långa resor har fått göras för att få rätta vinklar och rätt ljus på föremålen. Resultatet har blivit en samverkan mellan text och bild, som är fascinerande. Fotografen är numera lika viktig som författaren för att ge framställningen rätt innebörd.Svårlästa bildtexterEn skönhetsfläck har denna vackra bok — det är nästan omöjligt att se bildtexterna. Den grafiska formgivaren har låtit bildtexterna få dels mycket tunna linjer, dels en ljus, orangefärgad ton, vilket tydligen är senaste modet i denna bransch. Bildtexterna blir svåra att läsa utan stark lampa och förstoringsglas.I den rikhaltiga litteraturförteckningen kunde två avhandlingar från Uppsala ha platsat. I kapitlet om hur kejsar Konstantins moder Helena fann korset på Golgata kunde Stephan Borgehammars How the holy cross was found (1991) ha givit nyttiga förklaringar. I avsnittet om de första kyrkorna borde Per Ströms avhandling om de först kända kyrkoinvigningarna norr om Alperna, Paradisi recuperatio (1997), ha kunnat nämnas.Men det är ju inte ett akademiskt specimen Maja Hagerman velat åstadkomma, utan en bred skildring av en tidigare för många rätt okänd värld, den ljusa medeltiden.