Att läsa Stefan Olssons Handbok i konservatism är lite som att på en fest hamna bredvid en diskussionslysten person som ibland blir lite tjatig. Men en som trots entusiastisk besatthet av ett ämne (konservatism) anstränger sig för att vara resonabel. Alltså en trevlig bekantskap som det ömsom är lätt att hålla med och som ömsom väcker stark oppositionslust; ”nä, nu är du allt ute och cyklar”.
Stefan Olsson är filosofie doktor i statsvetenskap och verksam som säkerhetspolitisk analytiker vid FOI, Totalförsvarets forskningsanstalt. Doktorsavhandlingen, Den svenska högerns anpassning till demokratin, innebär förankring i konservatismens historia, men handboken är något helt annat. Det är i långa stycken en plädering för konservatismen som framtidens melodi och ideologi, framgångar för europeiska högerpartier betonas som uppmuntran för alla smygkonservativa. Han varnar samtidigt för att den som vågar komma ut som konservativ kommer att få på nöten av Etablissemanget och i Den Offentliga Debatten. Jag är inte lika säker på att det är så svårt. Det Etablissemang som Stefan Olsson återkommer till är ”vänstern” i allmänhet och Dagens Nyheters kultursidor i synnerhet.
Men är det verkligen ”vänstern” som i dag utgör något slags enhetligt åsiktsetablissemang? I ett Sverige där den borgerliga alliansregeringen är inne på sin andra mandatperiod och där det är betydligt vanligare med (mer eller mindre luddigt definierade) liberaler än med uttalad och ideologisk ”vänster”? Är det inte snarare coach- och konsultkulturens evangelium om att allt, individer och företag, måste befinna sig i ”ständig förändring” som nu rycker undan mattan för det hävdvunna? När det gäller den offentliga debatten som Olsson uppfattar som så vänsterdominerad märker jag mer av tvärpolitisk dumskallighet och medier som föredrar ”Starka Känslor och Magiska Ögonblick” framför kvalificerade analyser. Risken att, som Olsson förmodar, bli ”utskälld” som konservativ är nog väsentligt mindre än risken att ingen bryr sig. Vad menar och vill då Stefan Olsson med svensk konservatism?
Handboken är en resonerande pamflett, där finns några inte alltför omstörtande programpunkter. Han vill bland annat värna/återupprätta familjen och nationen, låta människor själva forma sina liv, men inte i liberal anda släppas lösa helt på egen hand. Vi bör också ha respekt för traditioner, kulturarv samt monarkin, den just nu så tilltufsade. Och han har naturligtvis helt rätt i att detta är ståndpunkter som många redan omfattar. Jag har själv inte några problem med begreppet konservativ, åtminstone brukar jag hävda behovet av fler bakåtsträvare och bromsklossar, som rimlig motvikt mot den där flåshurtiga föränderligheten och det konsumistiska anammandet av allt nytt, från surfplattor till öppna planlösningar.
Men man ska, precis som Olsson påpekar, passa sig för idyllisering och nostalgi, gällande ett idealt Förr. Nu förekommer det en del sådant i handboken, ett uppseendeväckande påstående handlar om barnen, ”Från att ha varit i familjens centrum har barnen blivit skuggfigurer i bakgrunden”. Detta ska alltså ha skett på grund av vänsterns familjepolitik, efter 1968, då den politiska galenskapen (enligt handboken) tog fart i Sverige. Jag (som är född 1953) kan försäkra författaren (född 1968) att barn stadigt kommit att synas, höras och, inte minst, respekteras betydligt mer än vad som var normalfallet pre-1968. Ja, man får lust att säga emot en hel del under läsningen, samtidigt är det både sympatiskt och respektingivande med hängivenheten i kombination med bristen på tvärsäkerhet.
Han har inga recept för det där familjelivet som vi själva borde få bestämma över och erkänner att han inte kan förklara det (utifrån hans resonemang) paradoxala i att nativiteten sjunker i konservativt styrda länder som Italien och Tyskland, medan vänsterklimatet uppenbarligen gynnat den svenska nativiteten. Stefan Olsson beskriver också sin personliga politiska resa, från folkpartist till nöjd moderat. Ett parti som visserligen kan sägas ha återupprättat den gamla dygden att arbeta och göra rätt för sig, men vars ”arbetslinje” samtidigt är kollektiviserande och inte lämnar något större utrymme för att välja annat (familje)liv än att vi alla arbetar heltid och betalar (om än aningen mindre) skatt. Handboken beskriver konservatism som något som bygger vidare på och förädlar det etablerade. Men frågan är om inte den konservatism som Stefan Olsson vill ha skulle kräva ett helt nytt parti.