Habilt om en ännu levande legend

"Skriva är ett förfärligt yrke, eftersom man ständigt har behov av större begåvning och mer kunskaper än vad man besitter. Det är ett förfärligt yrke därför att det aldrig blir lättare, bara svårare. Möjligen förhindrar just detta att skräcken och plågan är var morgon ny,sårskorporna och rutinen att lägga sig." Det är stilikonen och journalisten Marianne Höök som 1968 talar till oss någonstans ifrån.. Ändå skrev hon ständigt och jämt. För brödfödan, för sina åsikters skull, för att hon inte kunde låta bli. Inte i något ämne av något slag. När uppslagen kom fiskade hon upp sin anteckningsbok och noterade. "Fiskboken" fanns alltid till hands. Marianne Höök har blivit kultförklarad mer än en gång och i Annette Kullenbergs aktuella antologi har urvalet med texter av Höök (varav några tidigare opublicerade) kommit upp i försvarliga 850 sidor. Det kunde säkert lätt blivit det dubbla.

Länge läser jag bokens titel fel. Får man vara lite tilltalande i det här samhället heter den, och jag läser konstant in ett "inte". Får man inte? Kanske har jag underskattat provokationen i titeln. Det är i så fall onödigt. Marianne Höök var lika stilbildande som kontroversiell i sina lättflytande texter, sitt lyxiga klädval, sitt sätt att uppträda. Hon blev en stilikon, men kände sig starkt ifrågasatt och bar på en skräck under den perfekta ytan. Att hålla masken var livsviktigt, det hörde till "stilen". Även för den som kände sig som en bluff. Att på litet utrymme kommentera aktuella händelser är en konst hon ofta lyckades med .
Hon var rolig, påläst och gärna spetsigt ironisk. Hon skrev om politik, könsfrågor och demokrati som "är snyggt och bra bara den inte drivs för långt. Och till exempel börjar tillämpas mot kvinnor och barn". Hon skrev om skola, sjukvård och "andra opassande samtalsämnen". En del av dessa kolumner - knivskarpa eller mer flyktiga - finns med i boken "Tyckt" (1967) som ingår i antologin. 1968 kom "Vän av ordning" som har en större samhällskritisk skärpa, också med internationella utblickar. Höök skrev och reste, reste och skrev. Men hur många vet (eller minns) att hon redan 1962 på sitt eget personliga och ogenerade vis skrev en bok om Ingmar Bergman? En uppfriskande upptäckt i en tid då vi formligen drunknar i Bergmaniana. Som generationskamrat följde hon Bergmans göranden och låtanden alltifrån teaterlivet vid Stockholms kristliga studentförening fram till 60-talet då hon frankt rekommenderar honom att lämna den svenska filmfållan för sin egen utvecklings skull. "Han har frigjort sig från fadersberoendet och står åter med en fot på tröskeln. Själv brukar Bergman i kritiska ögonblick citera Peer Gynt:

"'Mitt sista ord är inte sagt än;
Man dör ej mitt i femte akten'".

Tre böcker av Hööks hand ingår alltså i antologin. Någon roman, som hon drömt om, blev det inte. Däremot reportage i mängd, radioprogram, dagböcker, brev, dikter och memoarer. Allt detta och mer därtill ryms inom bokens pärmar, även om de nära nog bågnar av tyngden.
För den som vill förstå något om människan och paradoxen Marianne Höök har Annette Kullenberg strax före antologin också gett ut en biografi över den väninna hon kände så väl - och ändå inte: "Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet". Det började redan hos morföräldrarna och i Betelkapellet i Sunne.Där var Marianne den lockiga lilla solstrålen, den beklagansvärda lilla moderlösa, det fantasifulla barnet och morfars ögonsten. "Och jag levde oavbrutet på en scen och bytte roller varje gång någon kom och provade ett adjektiv på mig." Hon skrev korta "memoirer" om detta, som sent omsider gick som radioprogram. Kullenberg finner dem helt obegripliga och undrar varför de alls sändes. Jag håller inte med. Här finns ju nyckeln till den barndom Marianne Höök annars höll så hårt om. Kanske också till den splittring och kluvenhet hon till sist inte orkade leva med.
Så länge det gick höll hon tempot uppe. Det var högt, liksom arbetsmoralen som skydde allt som luktade anpasslighet.

Hennes omvittnat eleganta och klarsynta elakheter uteblev dock i en rad porträtt av kända skådespelare och andra offentliga personer. Den "oanpassade" Marianne Höök hade sin egen kodex och bestämde själv hur det skulle bli med anpassningen. Porträtten var inte hennes bästa gren konstaterar Kullenberg och talar till och med om vänskapskorruption. 1960 intervjuar Marianne Höök shahen av Iran. Tonen är närmast devot och man tar sig för pannan.
Annette Kullenberg har gått grundligt tillväga i sina förarbeten. Hon har intervjuat barnen och många andra som fanns kring Marianne Höök, hon har gått igenom mängder av material. Låt vara att boken ibland blir lite snårig med upprepningar och väl många detaljer. Bitvis är de visserligen roliga. Som den gången Östen Undén, utrikesminister, skickade ner yllebyxor till Marianne för att det var så satans kallt i Iran. Eller om det nu var Pakistan?

Kullenberg kastar nytt ljus över en gåtfull, kluven och intensiv kulturpersonlighet som till sist inte orkade längre. 1970 tog hon sitt liv, 51 år gammal. "Hon kunde allt", säger Kullenberg. "Trodde jag. Men hon kunde inte leva." Själv skrev Marianne Höök att kraften gick åt till de inre konflikterna. "Det blir inget över till livet." Men bifogade också stilenligt en sista lapp: "Sup er fulla på min bekostnad!"
Genom Annette Kullenbergs försorg har vi kommit gåtan från 50- och 60-talen lite närmare. Kanske kan man tala om ett vänporträtt. Men ingenting slätas över och Kullenberg är knappast finkänslig i överkant. Ett habilt arbete om en legend från svunnen tid som ännu lever och engagerar.

Habilt om en ännu levande legend

I Annette Kullenbergs bok om journalisten Marianne Höök kommer läsaren gåtan från 50- och 60-talet lite närmare, skriver Bitte Jansson.