Ett värdetransportrån sker i Klintehamn på Gotland. Under flykten kör rånarna på en sexårig flicka som senare avlider av sina skador. Det är upptakten till Mari Jungstedts senaste deckare om kommissarien Anders Knutas och journalisten Johan Berg. En upptakt som trots sin tragik ger mig en förhoppning om att vi här har att göra med en kriminalberättelse i det lilla formatet – ska polisutredningen månne ”bara” handla om jakten på rånare som vållat en persons död? Väntar inte ännu en mordorgie i svensk idyll?
Jo. Det dröjer inte länge innan min förhoppning grusas. En hämnare lurar i skogen, och vips så har en av de tre rånarna under ett besök på ett utedass fått halsen avskuren. Samtidigt som polisen och journalisterna försöker lägga pussel i nutiden, rullas en parallell historia från det förflutna upp. Tids nog ska historierna löpa samman, och vägen dit kantas av flera lik.
Mari Jungstedt skriver habil kriminallitteratur för vardagsbruk, och Det fjärde offret utgör inget avsteg från den storsäljande vägen, Jungstedt har hittills sålt totalt 1,7 miljoner exemplar i Sverige. Hennes nionde Knutasdeckare på lika många år är lättläst, innehåller inga onödiga krusiduller och är hyfsat spännande. Konturerna till hur historien är sammanflätad kan visserligen skönjas tidigt, men exakt hur det hela hänger ihop dröjer det nästan till slutet innan jag kan se. Ett par lösa trådar får visserligen aldrig någon förklaring och känns utplacerade enbart för att förvilla, men det må väl vara hänt. Habilt som sagt, inte mer.
Det fasta persongalleriet i Jungstedts böcker har aldrig fångat mig. Inte heller denna gång, trots dramatiska händelser i såväl Anders Knutas som i Johan Bergs privata liv griper de aldrig tag, deras liv känns mest som utfyllnad.
Bokens styrka finner jag i stället i den sorgliga parallellhistorien med formen av ödesdrama där rånaren Tereses trasiga uppväxt skildras. Här anas ett socialt patos hos författaren, det finns en nerv i berättelsen och jag får ont i magen eftersom jag förstår att det kommer att gå åt helvete, trots att ett annat liv verkar finnas inom räckhåll. Men för olycksfåglar finns sällan någon räddning, tyvärr.