Vad gör en 45-årig Stockholmstjej när hennes reklamfirma går lite knackigt, pojkvännen gör slut och hon själv visar sig varken kunna få egna barn eller adoptera? Jo, hon drar till nordligaste Lappland för att där inom en månad hitta en man (helst en sexig hårdrockare), så att hon som gift kan få högre odds hos adoptionsbyrån.
Så gör åtminstone Nadja Löwgren, huvudpersonen i Martina Haags Glada hälsningar från Missångerträsk! när hennes liv vänds upp och ner i februari 2012 (jo!). Samtidigt med att hon får avslag på sin adoptionsansökan bestämmer sig hennes syster Lotta uppe i Missångerträsk för att rädda sitt avsomnade äktenskap. Och medan Lotta och Magnus åker på kärlekssemester till Paris ska Nadja passa Lottas rullstolsbundne svärfar Sigvard, ”en exakt blandning av Keve Hjelm och Leif G W Persson”. Dessutom har Lotta ordnat för ett snabbt skenäktenskap mellan systern och ett ishockeyproffs från trakten. Här kommer dock den svårflörtade renskötaren Jocke Vardo in i bilden …
Det höga berättartempot och den rappa vardagliga stilen känns igen från både Haags krönikor och succéromanen Underbar och älskad av alla.
Med sedvanlig varm humor leker hon skickligt med våra klyschor om stockholmare respektive norrlänningar. Någonstans på vägen blir dock situationskomiken allt för påträngande och stilen raljerande. Dessutom känns Glada hälsningar som ytterligare en variation på Helen Fieldings Bridget Jones-romaner.
Motivet med Nadjas desperata längtan efter adoptivbarn får aldrig något djup, kanske för att det mest tjänar till att få fart på den förväxlingskomedi som utgör huvudtemat. Och varför ska Nadja bete sig som en naiv, ostrukturerad och ansvarslös tonåring, när hon i grunden är en superstark överlevare som både kan bygga en koja och på stående fot vinna Jokkmokks årliga renrace? Måste hon och vännen Katti jämnt ta en dag i taget, som om livet var ett enda stort kaos där man enbart klarar sig genom att ljuga sig ur, fuska sig till och smyga sig in?
Nåja, som underhållning är Glada hälsningar avkopplande. Frågan är bara om vi behöver fler romaner om evigt omogna Bridget Jones-typer på jakt efter en gnutta förnuft.