Gyllenborg en karl för sin hatt
Omfångsrik, lättillgänglig och stundtals rolig, skriver Torgny Nevéus om Göran Nilzéns bok om Carl Gyllenborg.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
När han var i tjugoårsåldern utbröt 1700 det som vi kallar "stora ofreden". I motsats till de flesta andra adelsmän var Gyllenborg inte någon krigare. Men han berördes av skeendet och fick anställning som sekreterare vid Karl XII:s fältkansli i Balticum. Sommaren 1704 reste han till London, eftersom han utnämnts till sekreterare vid svenska legationen. Han stannade där till 1717, den sista tiden som beskickningens chef.
Dessa år blev för Gyllenborg inte lyckosamma. Med obönhörlig uppriktighet rubricerar Nilzén detta kapitel "I storpolitikens centrum och ett snöpligt slut". Det ena diplomatiska misslyckandet följde på det andra. Det var, kan man nog säga, en ganska tilltufsad greve, som återvände till Sverige året före Karl XII:s död. Två viktiga följder hade dock tiden i London fått för Carl Gyllenborg. Han hade gift sig med en förmögen engelsk dam och han hade grundlagt en stark misstro mot brittisk politik. Detta skulle så småningom få betydelse inte bara för honom själv utan också för Sveriges relationer till omvärlden.
Gyllenborgs öden under frihetstidens första decennier kan i korthet skisseras som följer. År 1723 blev han riksråd, men riksdagen 1726-27 blev inte lyckad för honom och hans meningsfränder på Riddarhuset. Nästa ständermöte 1731 stod hans politiska motståndare Arvid Horn på höjden av sin makt. Horn var "mössa" och Gyllenborg "hatt". Om tillkomsten av dessa lustiga partinamn och om de säregna "licentieringarna" får man mycken kunskap genom att läsa Nilzéns omfångsrika men lättillgängliga och stundtals roliga bok. "Parlamentariskt genombrott" kallar författaren riksdagen 1738-39. Den blev alltså en betydelsefull startpunkt i den svenska parlamentarismens mycket hackiga historia. För Gyllenborg betydde detta mycket. Han var nu som kanslipresident den ledande makthavaren i Sverige. Äntligen!
Den politik, som Gyllenborg och hans hattkamrater stod för, har emellertid - delvis oförtjänt - fått ett dystert omdöme i svensk historia. Det beror på det så kallade "hattarnas krig", som fördes i Finland 1741- 43. Det hade satts igång av den gyllenborgska regeringen. Denna hade dock gjort en så total felbedömning av det utrikespolitiska läget och den egna militära beredskapen att man än i dag häpnar då man läser därom. Ryssarna ockuperade hela Finland men drog sig tillbaka. I Åbo-freden slapp svenskarna undan med mindre landavträdelser vid ryska gränsen, men därtill kom all manspillan.
Naturligtvis var detta också en svår motgång för Gyllenborg personligen, som inte kan fritas från ansvar. Självklart fick det på sikt parlamentariska konsekvenser. Men Nilzéns bedömning är att han var skicklig som partiman, eftersom han i alla fall lyckades hålla samman den rätt skamfilade hattskaran. Nu skulle han dock inte ha många år kvar att leva; den 9 december 1746 gick han bort.
Av det sagda kan tyckas att Carl Gyllenborg inte borde vara ett lämpligt ämne för en stor biografi. Sant är också att han hade många tillkortakommanden. Men han gjorde en betydelsefull insats genom att svara för tidens parlamentariska genombrott. Dessutom blev hattregimens inrikespolitik, som gick ut på att stödja näringslivet, viktig för Sverige.
Carl Gyllenborg var kansler vid Lunds universitet 1728-39 och vid Uppsala universitet från 1739 till sin död. I Uppsala hade han för övrigt som landshövdingeson tillbringat barndomen, blivit student och "rector illustris". Under sin kanslerstid gynnade han starkt Nils Rosén och dennes strävan att rycka upp Akademiska sjukhuset ur förfallet. Han stod i mycket god kontakt med Linné och beredde marken för dennes professur. Linné kunde 1744 meddela att Gyllenborg skänkt universitetet "en samling av åtskilliga i Spiritu vini inlagda djur", var han nu fått dem ifrån. Kollektionen utökades senare och finns nu, tror jag, på zoologiska museet.
Gyllenborg insjuknade våren 1746. Linné som mottog beskedet därom förstod att den gamle politikerns dagar var räknade. Han gav vännen Abraham Bäck goda råd om behandlingen av patienten och skrev i november: "Den högste Guden hjälpe den ärlige gubben, som gjort alla människor så mycket gott. När vår academie bliver änka, nog bliver hon gift, men aldrig får hon Grev Carl i vår tid och knappt i våra barns."
En ny bok
Göran Nilzén
Carl Gyllenborg. En frihetstida hattpolitiker
Carlssons.
Göran Nilzén
Carl Gyllenborg. En frihetstida hattpolitiker
Carlssons.