Gustavianska regimens svanesång
Populärhistorikern Börje Isaksons bok om 1809 års revolution är läsvärd, men en seriös analys av det politiska händelseförloppet saknas, konstaterar Carl Johan Gardell.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den svenska officerskåren insåg vad klockan var slagen. Den decimerade och skadskjutna armén hade inte en chans mot övermakten. Statskassan var tom. Det enda som bromsat upp den framgångsrika ryska offensiven, och fördröjt en dansk landstigning i Skåne, var det besvärliga vintervädret och en brittisk flotta som patrullerade i Öresund och Östersjön. Mot den katastrofala bakgrunden framstod den enväldige kungen Gustav IV Adolfs halsstarriga beslut att fortsätta kriget som ett tvärsäkert undergångsrecept. Frånsett en handfull höga ämbetsmän insåg hela den styrande svenska samhällseliten att kungen måste störtas, eller åtminstone berövas sin makt, innan våren när fienderna stod redo att återuppta de avbrutna offensiverna. Det enda som kunde rädda åtminstone en spillra av det decimerade Sverige var snabba fredstrevare och en villkorslös anpassning till det napoleonstyrda Europa.
Ungefär så tedde sig situationen i mars 1809 när de konspirerande officerarna fattade det historiska beslutet att gå från ord till handling. Natten till den 7 mars marscherade avdelningar ur den Västra armén in i Karlstad sedan kuppledaren Georg Adlersparre höjt upprorsfanan och utfärdat en proklamation. Den 9 mars bröt armén upp från Karlstad och anträdde marschen mot Stockholm. Den 13 mars tillfångatogs Gustav IV Adolf på Stockholms slott av en handfull officerare med generalen Carl Johan Adlercreutz i spetsen. Hertig Karl, som var kungens farbror, tillträdde omedelbart som riksföreståndare och skickade ut fredstrevare till tsar Alexander och Napoleon. Den 1 maj samlades ståndsriksdagen för att legitimera kuppregimens maktinnehav och skriva en ny konstitution.
Den 15 januari inleddes firandet av 'Märkesåret 1809' med en högtidlig ceremoni i riksdagshuset. Närvarade gjorde det svenska kungaparet och den finske presidenten Tarja Halonen. Ett stort antal nya böcker lär också publiceras under året i de bägge länderna. Några har redan kommit ut. En av dessa är 'Två dygn som förändrade Sverige'. Författaren och journalisten Börje Isakson har tidigare gett ut ett fyrtiotal böcker, bland annat en om den svensk-norska unionsupplösningen 1905.
Isaksons bok är populärhistoria när den är som bäst. Fakta har hämtats från Sten Carlssons klassiska verk om Gustav IV Adolf och statskuppen från 1940-talet samt ett antal dagböcker, brev och memoarer från den aktuella tiden. Författaren rapporterar vad som hände och redogör för ett par dussin inflytelserika ränksmidares göranden och låtanden under krisåret. Dock är det betydligt svårare att begripa varför det hände.
Som så många andra historiker beskriver Isakson den enväldige Gustav Adolf som en knäppskalle som drömde om att bli en beundrad krigarkung. Han lär ha skaffat sig samma frisyr som Karl XII och lät öppna dennes kista för att beskåda kvarlevorna efter sin hjälte. Författaren återger också historien om Gustav Adolfs möte med den tyske spiritisten Johann Heinrich Jung-Stilling och hur den kufiske kungen sen fick för sig att Napoleon var det vilddjur i Uppenbarelseboken som ska släppas lös på den Yttersta dagen. Främst av det skälet vägrade Gustav Adolf att anpassa sig till den nyetablerade franska hegemonin i Europa och föredrog att köra landet rakt ner i fördärvet. "Det fick ödesdigra följder för Sverige", konstaterar Isakson.
Gustav Adolf var säkert en bisarr person men en seriös analytiker bör inte glömma de rationella skäl som kan bidra till att förklara kungens engelskvänliga politik. Stora delar av Sveriges export - som bestod av stångjärn, koppar, sill och plankor - gick till den brittiska marknaden. Att ansluta sig till Napoleons kontinentalblockad skulle vara ett dråpslag för den exportberoende bruksindustrin. Samtidigt mångdubblade blockaden Sveriges betydelse som exportmarknad och transitoland till Europa för engelska varor. Storbritannien stödde dessutom Gustav Adolf i konflikten med Napoleon och betalade ut mycket stora subsidiebelopp till Sverige under kriget mot Ryssland. För övrigt var det ju Storbritannien som gick segrande ur striden mot Napoleon.
Isaksons individcentrerade analys av den olycksdrabbade gustavianska regimens svanesång lämnar mycket i övrigt att önska. Men det hindrar inte att 'Två dygn som förändrade Sverige' är en läsvärd bok som kastar ljus över en viktig vändpunkt i Sveriges och Finlands historia.
En ny bok
Börje Isakson: Två dygn som förändrade Sverige. 1809 års revolution.
(Natur & Kultur)
Börje Isakson: Två dygn som förändrade Sverige. 1809 års revolution.
(Natur & Kultur)