Gustav III iklädde sig inga roller

Ännu en bok om Gustav III! De läsare som har följt med i vad som skrivits om honom konstaterar möjligen detta med förundran och erinrar sig författarnamn som Erik Lönnroth, Beth Hennings, Leif Landen, Marie-Christine Skuncke och Henrik Schück. Jag har här gett några exempel som fallit mig in, i kronologisk oordning. Den som vill ha ytterligare prov på det myckna som skrivits i ämnet hänvisas till litteraturförteckningen hos Henrika Tandefelt i Konsten att härska. Gustaf III inför sina undersåtar, den bok som här skall anmälas.

Nu frågar man sig följande. Presenterar Tandefelt nya iakttagelser och aspekter? Behövs ytterligare en tjock volym (439 s.) i ett så söndertröskat ämne? Mitt svar blir tveklöst ja! Jag hoppas i det följande, om det också av utrymmesskäl bara blir i snabba drag, kunna motivera varför. Boken är egentligen en doktorsavhandling, som författaren disputerade på i Helsingfors 2007. Det låter kanske skrämmande, men man behöver inte vara orolig. Detta är en översedd, populariserad version, som trots informationsmängden är mycket läsbar. En fördel är, med tanke på den centrala roll som Gustav III:s politik spelade för Finland, att Tandefelt också behärskar finska. Därför har hon kunnat utnyttja den omfattande litteratur i ämnet som finns på detta språk.

Framställningen är inte strikt kronologisk utan tematisk. Inledningen ger anslaget. Den har kallats "Maktens symboler, ceremonier och scener". Därefter följer som exemplifieringar och resonemang kring dessa först ett avsnitt om "nådevedermälen", således ordnar, titlar, adelskap och dylikt. En följande del orienterar om instiftandet av hovrätten i det österbottniska Vasa, där författaren visar att detta var ett dubbelbottnat initiativ. "På krigsteatern" slutligen skildrar krigets makabra ceremoniel, innan författaren summerar. Till det positiva intrycket av denna bok bidrar den klara dispositionen.

Gustav III har fått namnet "teaterkungen". Det berodde inte bara på hans omsorg om scenkonsten utan också på hans sätt att framträda. Erik Lönnroth fascinerades hela sitt lärda liv av Gustav III. Detta hans intresse utmynnade i den bok som utkom till Svenska Akademiens 200-årsjubileum 1986 och som han med sin kända esprit gav namnet "Den stora rollen. Kung Gustaf III spelad av honom själv".
Lönnroths verk har för Henrika Tandefelt varit ett näraliggande och viktigt inslag i Gustav III-debatten. Hon närmar sig föregångaren med all aktning men accepterar inte okritiskt hans slutsatser. Jag vill citera ur sammanfattningen, där hon frågar sig vad "den stora rollen" egentligen var:

Han (Gustav III) har skapat scener med och inför hov, riksdag, borgerskap, allmoge, officerare och soldater. Scenerna har aktualiserat och tematiserat föreställningar om kungen själv, undersåtarna, fäderneslandet, rättvisan, äran och nåden. Detta skall inte förväxlas med uppfattningen att Gustav III iklädde sig flera roller eller en stor roll med olika variationer. Gustav III inför sina undersåtar var inte en teaterroll som kungen klistrade på ett sannare eller verkligare jag. En sådan uppfattning motsvarar inte 1700-talets sätt att betrakta en kunglig person och ett härskarskap.
Tandefelt illustrerar sin uppfattning med ett exempel. Lönnroth betecknade ett brev som Gustav 1790 skickade till sin kusin och ibland fiende, Katarina II, som "så falskt så att det skriker om det". Men det var, säger han, ett "politiskt utspel", inte ett "personligt dokument". Tandefelt reagerar och menar att när han härskade "inför sina undersåtar", spelade han inte rollen av Gustav med Guds nåde? utan var Gustav med Guds nåde ? Han och hans ryska kollega var som härskare personæ, (ett av Tandefelt brukat latinskt ord). Det anger att de båda trots mångfalden i gärningar och framträdanden uppfattades såväl av sig själva som av omgivningen såsom "hela och odelbara". Samma synsätt kan appliceras på andra 1700-talspersonligheter, låt vara att de verkade i kulturella avsikter, exempelvis Voltaire och Goethe.

Henrika Tandefelts viktiga inlägg i diskussionen om Gustav III:s personlighet och betydelse verkar på mig övertygande. Jag tillåter mig anknyta till ett litet barndomsminne. I femårsåldern, tror jag det var, fick jag för första gången av mina föräldrar en kort introduktion i svensk historia. Den var anknuten till kungarna; pilten hade förmodligen inte fattat så mycket av maktbalans och ekonomiska drivkrafter. Man började med Gustav Vasa. Det berättades då - det minns jag särskilt - att "en kung, som hette Gustav III, var mycket intresserad av teater och en gång när han gick på teatern blev han skjuten där av sina fiender".
Som främst och ibland nära nog enbart som "teaterkungen" har inte bara femåringen utan många äldre och klokare betraktat Gustav III. Att han var så mycket mera visar Henrika Tandefelts nya bok.

Gustav III iklädde sig inga roller

Henrika Tandefelts bok om Gustav III visar nya sidor av "teaterkungen" och kommer med viktiga inlägg i diskussionen om Gustav III:s personlighet, skriver Torgny Nevéus.