Gunnar Tideströms porträtt i helfigur

Vitterhetsakademien har i drygt tio år utgivit serien Svenska lärde. Den fyller verkligen en lucka i vår biografiska litteratur genom sina populärt hållna porträtt av forskare inom de humanistiska vetenskaperna.
Den tionde skriften är just utkommen. Uppsalaprofessorn Bengt Landgren har kartlagt sin lärare Gunnar Tideströms liv och verk. Med Gunnar Tideström. Litteraturhistoriker och litteraturpedagog inleder Vitterhetsakademien ett samarbete med Bokförlaget Atlantis. Serien tar därmed - får man hoppas - ett steg mot att bli mer synlig i offentligheten och medierna.

Gunnar Tideström (1906-1985) var prästson från Dalarna. Och som sig bör i en levnadsteckning handlar första kapitlet om uppväxtåren. Hösten 1916 började tioåringen Gunnar i Falu läroverk som yngste elev i andra realskoleklassen. En stor samling brev till föräldrar och syskon har bevarats. Landgren tar väl vara på möjligheten att ge en kulturhistorisk skildring av prästfamiljen och klarlägga miljöns betydelse för barnens studiekarriärer. Gunnar Tideström framstår som en mönsterelev. Han är fortfarande minst och yngst i gymnasiets avgångsklass, men han blir den ende som får stort A på studentuppsatsen om "Naturskildringar i svensk litteratur".
Materiellt sett var prästhemmet fattigt. Och hur ekonomiska bekymmer fortsatte att förfölja Tideström under hans akademiska studier i Uppsala framgår av familjekorrespondensen. För min del kom jag till Uppsala 1948 - samma höst då Tideström utnämndes till professor - och gick ofta på hans övningar. Men aldrig hörde jag honom på postseminarierna beklaga sig över de slitsamma studieår som familjen kämpat sig igenom.
Något gott förde ändå denna osäkra ekonomi med sig. Tack vare extralärarvikariaten på Skrapan och Fjellstedtska med flera skolor lärde han verkligen känna gymnasielärarens problem. Med tiden kunde han genom sina utmärkta antologier förändra hela den svenska litteraturundervisningen i riktning mot bättre texturval och närläsning av diktverken.
Slutligen randades alltså en tid med betydande royaltyinkomster tack vare ständigt nya upplagor av Lyrik från vår egen tid, Dikt och tanke med flera verk och Tideström kunde bygga familjens villa i Kåbo.

Vid Bollhusmötet i februari 1939, då en majoritet av Uppsalas studenter röstade för en resolution mot "främmande intellektuell arbetskraft", tillhörde Tideström minoriteten som verkade för en flyktingvänlig linje. Världskriget bröt ut och långa inkallelser som landstormsofficer störde nu avhandlingsarbetet. Men det fylliga källmaterial som Landgren disponerat visar, att Tideström betraktade beredskapen som en medborgerlig plikt vid försvaret av Sveriges frihet och han klagade aldrig över livet i fält.
Både han och den Finlandsfödda hustrun Tipsu var starkt engagerade i Finlands första försvarskrig. Tideström propagerade för frivilligrörelsen och anmälde sig som frivillig, men det var i krigets slutskede och hans ansökan avslogs. Hans nordiska engagemang tilltog efter anfallen mot Danmark och Norge och han deltog från början i kampanjer mot nazism och kommunism inom föreningen Nordens Frihet. Här knöt han bestående vänskapsband med Harry Martinson, vilkens rymdepos Aniara skulle bli föremål för hans sista större vetenskapliga arbete Ombord på Aniara (1975). Än en gång fick han här uttrycka sin beundran för Martinsons författarskap. Och han överraskade kritikerkåren med att ha "trängt in även i Aniaras naturvetenskapliga idékrets". Så skrev matematikern Tord Hall i en understreckare för Svenska Dagbladet.

Intressant och klargörande är Landgrens utredning av Tideströms syn på den amerikanska nykritiken. Han blev aldrig någon bokstavstrogen anhängare av New Criticism utan behöll sin metodpluralism, förvärvad under Anton Blancks och Victor Svanbergs handledning hemma i Uppsala. En helt annan sak är att den hemvändande gästforskaren av flertalet svenska akademiker uppfattades som en regelrätt nykritiker när han i sin undervisning presenterade idéer inhämtade i USA. Sådana nymodigheter utlöste några hårda motangrepp på seminarierna och i ämnets facklitteratur.
Landgrens bok är myllrande rik på material om spelet kring sakkunnigyttranden och professorstillsättningar. Ett gott råd till läsare utan större intresse för akademiska fejder är att blädderläsa vissa avsnitt för att snabbare komma fram till det spännande och mer allmänintressanta kapitlet om "Konflikternas år (1960-71)".

1959 disputerade Sven Stolpe för Svanberg och en hätsk fejd utbröt kring avhandlingen som fick svidande kritik av fakultetsopponenten Lars Gustafsson, en av Tideströms elever. Tideström själv hade uppvaktats av respondenten Stolpe med inte mindre än sex brev 1959-60. Stolpe tänkte ansöka om docentur i Uppsala trots ett slätt betyg ("Med beröm godkänt"), men avråddes. I breven till Tideström blir tonen småningom enligt Landgren "ganska hotfull": "Jag skall se till (skrev Stolpe) att händelsen kommer att höras ute i Europa".
Den långvariga vänskapen mellan Tideström och Svanberg hade börjat knaka i fogarna och striden kring Stolpes avhandling innebar slutet. Svanberg hade som docent i högre grad än den gamle professorn Anton Blanck fungerat som Tideströms handledare, ja rentav starkt bidragit till att han valde avhandlingsämnet Runeberg som estetiker. I ett privatbrev inför disputationen 1941 skriver Svanberg, att han "med stigande beundran" gått igenom den färdiga avhandlingen. Han karaktäriserar den som "en banbrytande analys" av Runebergs intellektuella utveckling. Låt vara att detta starka beröm i någon mån får tillskrivas en handledares önskan att stärka en orolig disputands självkänsla inför ventileringen. Men samma höga uppskattning av Tideströms avhandling redovisar Svanberg också offentligen, när han 1948 yttrar sig som sakkunnig för en nyinrättad litteraturprofessur i Uppsala och placerar Tideström klart före huvudkonkurrenten Gunnar Ahlström som hade ett stort litteratursociologiskt verk i bagaget.

I egenskap av åskådare på nära håll till vad som hände i ämnets gamla högborg vid Villavägen 7 och senare själv medaktör i skeendet under docentåren känner jag tacksamhet över att ha fått lära känna två sådana personligheter som Svanberg och Tideström. Svanberg var i sina bästa stunder en briljant seminarieledare som kunde locka fram livliga debatter. Tideström kom alltid väl förberedd när han trädde in i seminarierummet och presterade egna sensibla tolkningar men hade svårare att få deltagarna livaktiga. Som forskare, lärare och administratörer var de varandras motsatser. Det har säkerligen bidragit till att Uppsalas litteraturinstitution än i dag har en ovanlig bredd i sin forskning och undervisning.

Landgrens bok rymmer så mycket annat av uppsaliensiskt intresse att det avslutningsvis bara kan antydas. Han vet berätta om hur det gick till när Tideström som V-Dalas inspektor klarade av det kostsamma vågspelet att låta Alvar Aalto rita ett för Uppsala chockerande modernt nationshus. Hur den durkdrivne och skicklige intrigören Svanberg agerade för att få Gunnar Brandell som sin efterträdare på professuren. Hur Tideström, trots att han under senare år främst var modernistforskare, mobiliserade stora delar av Sveriges författarkår till försvar för klassikerläsningen på universitet och gymnasier. Men också hur massmedia teg ihjäl aktionen och lät den rinna ut i sanden.
Tack vare Bengt Landgrens bok om Gunnar Tideström har ännu ett kapitel i Uppsalas vetenskapshistoria blivit tillgängligt för den läsande allmänheten.

Gunnar Tideströms porträtt i helfigur

Landgrens bok om litteraturhistorikern Gunnar Tideström rymmer mycket av uppsaliensiskt intresse, skriver Lars Furuland.