Gunilla Lindberg fortsätter sitt romanprojekt

Med en serie Uppsalaböcker som i text och bild berättat om vår stads utveckling alltsedan 1930-talet, och därefter i några volymer med minnen av betydelsefulla händelser och människor från förra seklets början fram till vår egen tid, har Gunilla Lindberg successivt närmat sig också ett skönlitterärt författarskap. I fjol överraskade hon sina läsare med romanen Adéle, som med den egna moderns livsöde som förebild uppmärksammade villkoren i det Fattigsverige vilket många från medelåldern och uppåt har upplevt med sitt eget skinn.Gör pigan synligMen romanen lyfte även fram en i litteraturen sällan uppmärksammad grupp, nämligen pigorna. Inte så lite blev den på så sätt ett äreminne över dessa sällan efter förtjänst hedrade hemmets grovarbetare. Att de nu fick en hedervärd och rättmätig upprättelse för sitt ofta otacksamma slit från morgon till kväll med en ledig söndag i månaden var inte en dag för tidigt.Det var annars lätt att se var Gunilla Lindberg hämtat sina förebilder för denna återgivning av Adéles uppväxt på den uppländska landsbygden. Men särskilt de dokumentära inslagen förmedlade ändå ett stycke kvinnohistoria, som ägde alla förutsättningar att vidga medvetenheten om vilka villkor som gällde för de breda samhällslagren, medan den jämlikhet som numera uppnåtts befann sig i sin linda.Gift med domkyrkoringarenI höst ger Gunilla Lindberg ut en fortsättning. Den har fått namnet Storan och tar vid där den förra romanen slutade. I åtminstone hälften av den nya boken är Adéle huvudperson, och författaren följer hennes livslopp från giftermålet med den betydligt äldre underofficeren och därefter tillsynsmannen och ringaren vid Domkyrkan Anders Jönsson fram till yngsta dottern Kerstins studentexamen på 1950-talet.I romanens första del får Adéle och Anders samsas om utrymmet. Adéle, som en gång närt konstnärsdrömmar, får som äkta fru använda huvuddelen av sin tid förutom till skötsel av mannen också till att skura Domkyrkans olika lokaliteter och därutöver ta hand om barnen. Anders för sin del uppfyller sina åligganden i kyrktorn och sakristia med all den pliktkänsla han är mäktig. Men samtidigt är han en ensamvarg, som bär med sig oläkta minnen från en uppväxt i fattighus och som sockenbarn i Skåne. I det sistnämnda sparar författaren inte på effekterna.Mild ironiNär det gäller Domkyrkomiljön framställer Gunilla Lindberg de olika kyrkliga dignitärerna i den milda ironins färger. Men hon kan också bli skarp i tonen när dessa den evangeliska kristendomens tjänare visar prov på cynisk kärlekslöshet. Annars är det gamla tiders könsroller som anger turerna och ett hierarkiskt stånds- och klassamhälle med dess auktoritära mönster.Något lyckligt äktenskap är det heller inte som kommer till synes. Att Adéle inte får ta med sig sonen Karl-Erik från ett tidigare förhållande till det första riktiga egna hemmet, trots överenskommelsen om detta, fyller henne med känslor av svek och sorg, vilka allt eftersom bara växer och fördjupas. Kanske skulle romanen vunnit på att dessa inslag hade tillåtits breda ut sig en smula på den mera dokumentärt inriktade redovisningens bekostnad. I varje fall finns här ansatser till en problematisering av bokens familjeskildring som säkert hade varit litterärt fruktbar.Livsnära pulsFör när Gunilla Lindberg lite senare släpper in yngsta dottern Kerstin i skeendet får romanen just den personliga och livsnära puls man gärna hade velat se lite mera av. Första gången är när Kerstin av Adéle tvingas hiva snuttedockan Kase i soptunnan. Men också sedan, när det skrämmande vuxenlivet med allt allvar och alla överkrav gör sig påmint, och vid ett avlyssnat samtal modern säger sig vilja avstå från dottern vid en önskad skilsmässa. Då blir all kyla i hemmet och all dess nyckfullhet, många hotfulla inslag och otrygghet påtagliga som ingen annanstans.Och därifrån är det också lätt att förstå varför inte stort mycket mer återstår för Kerstin i den torftiga miljön än undergivenhet, lydnad och att vara till lags för att tillvaron över huvud taget skall gå ihop och vara möjlig att bemästra. Vad Gunilla Lindberg här gestaltar är hur ett livslångt predikament och mönster grundläggs. Och om detta har hon av allt att döma ingående kunskaper, vilka man hoppas får fylla en egen roman så småningom.Insiktsfullt om utanförskapAnnat som man gärna stannar till vid i hennes bok är skildringen av den första kärleken och den konflikt som där kommer till synes mellan en ung människas bejakande av sin livslust och ett repressivt överjags hämmande inflytande. Likaså vet Gunilla Lindberg uppenbarligen en hel del om vad t ex socialt utanförskap vill säga. Även när detta är på tal får romanen just den alldeles egna röst man i övrigt lite då och då kommer på sig med att sakna.Men i jämförelse med första delen i vad som är sagt skall bli en trilogi är Storan ett klart steg uppåt. Och som Uppsalaskildrare tillför Gunilla Lindberg med sin bok ytterligare kunskaper om en hittills knappast alls uppmärksammad verklighet. Det finns alltså skäl att se fram emot romanprojektets avslutande del om något eller några år.