Han klarar sig utan dator och bredband. I stället håller han sig med en gammaldags anteckningsbok. Hippfaktorn är därmed inte särskilt hög i Bo Carpelans nu postumt utgivna bok med prosa och prosadikter, Blad ur höstens arkiv.
Ändå är han en författare med guldpenna, med orden helt i sin makt och med texter beständiga som urberget. Under många år har Bo Carpelan framstått som den finlandssvenska litteraturens galjonsgestalt.
I?bok efter bok, antingen det gällt romaner eller handlat om lyrik, har han utvecklat sin egenart som lysande språkkonstnär och mästerlig rapportör från en författarposition, där liv och dikt slagit följe, där det inte alltid är helt lätt att avgöra vem av dem som för tillfället tagit täten. Och där verkligheten fångas genom en blick som lika gärna stannar till vid det allra närmast liggande, eller inombords befintliga, som vid den oändliga rymd belägen längre bort än stjärnorna, dit bara tankarna når.
Bo Carpelan hörde hemma i?den modernistiska fåran, men han ingick med avstickare till Japan och Kina också i den långa traditionen av diktare som grubblat över människans plats i?tillvaron alltsedan den klassiska antiken. I februari i år gick han bort och det svenska språkområdet på bägge sidor om Östersjön förlorade en av sina främsta.
Det som kom att bli hans sista bok är både en sammanfattning av ett långt diktarliv, en avslutande uppgörelse med frågor som ständigt återkommit. Och ett lysande vittnesbörd om prosamästaren och språkekvilibristen Carpelans svårslagna förmåga att spåra upp och översätta till konst varje skiftning i den livets framfart i vilken vi alla är delaktiga. Bekännelsen till anteckningsboken som det allt överskuggande verktyget, gör författaren själv. Det är den som initierar hans lekfullhet såväl i ämnesval som i?språk. Och det är med den uppslagen hans tankar uppstår kring åldrandet som fenomen, och det allra viktigaste: det är i?dess sällskap han ger utrymme åt sin förmåga att ?stillna?, en i?våra dagar sällsynt själsförmögenhet som är själva förutsättningen för många av bokens texter.
Emellanåt påminns man om Vilhelm Mobergs mästerverk Din stund på jorden, en roman med vilken Carpelans känslolägen i?boken har en del överensstämmelser. Vemodet inte minst, melankolin och vad som kunde kallas en försoning med den egna livslotten. Men där finns också referenser till andra diktare, till Kafka, Walter Benjamin, Hölderlin, Almqvist, Ekelöf, Kierkegaard och många fler, öppet eller lätt kamouflerat. Den till åren komne berättaren besöker sin åldrade mor och hennes sista tid är bokens röda tråd. Själv har den som talar dragit sig undan till sommarstället på en skärgårdsö, där han tillbringar några höstmånader.
Åtskilligt är ljus, luft och färger men även till träden står Carpelan i ett särskilt förhållande, här liksom i det tidigare författarskapet.
Avskedstagandet, allt som skall lämnas kvar och glömskan som väntar är återkommande ingångar, men även iakttagelser som har med det fysiska skrumpnandet att göra.
Att gå in i skogen och inte komma tillbaka står som en metafor för vad som väntar. Ändå vill författaren själv beteckna dessa höstliga arkivalier som en livsbok med syftet att få honom att känna att han lever. En bättre beskrivning på denna författarskapets avslutning är svår att hitta.