Guillous journalistiska gärning

En av mycket få som har problematiserat barnflickans roll i Knutbydramat är Jan Guillou, som ifrågasatt att den som tar livet av människor efter att på egen hand köpt vapen på Sergels torg kan betraktas som ett hjälplöst offer. Man kan säga att detta är typiskt Guillou, den envisa rättrådigheten. Den innebär självfallet inte att han alltid har rätt, men han är alltid opåverkad av det mest känslosamma mediesnyftandets konsensus.

Jan Guillou tillhör, bland annat beroende på den där rättrådigheten, den lilla skara som fortsätter att vara känd när "kändis" i övrigt har blivit ett devalverat begrepp, när kändisar lanseras och försvinner, när personfixering och intimisering av medierna kräver ständig påfyllning.
Kändisar som överlever den utbytbarheten blir så småningom vad man skulle kunna kalla folkkära och, om det behövs, förlåtna, vilket, utan andra jämförelser dem emellan, gäller sådana som Jan Guillou och dansbandsdirektören Bert Karlsson.
När Guillou nu publicerar det han kallar yrkesmemoarer, Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv är det därför en väsentlig, samt underhållande berättelse om vad han faktiskt har åstadkommit, inte "bara" som bestsellerförfattare, utan som journalist.

En av de egenskaper som tillskrivs Guillou är att han skulle vara "mallig". Hans självförtroende verkar föralldel gott, men man kan också hävda att han har fog för sin självuppfattning. Få har hans meriter när det gäller journalistisk granskning av makt och samhälle, det vill säga sådant som är utrotningshotat i dagens så kallade medieklimat. Därmed blir yrkesmemoarerna en påminnelse om en tid då grävande journalistik inte krävde dolda tv-kameror, pålagd bakgrundsmusik och uppjagat ställande av frågor i dörrspringor. Jan Guillou har visserligen gjort tv, men mest intressant är hans skildring av utövandet av skrivande journalistik, från "herrtidningen" FIB/Aktuellt till FIB/Kulturfront. I den sistnämnda publicerades avslöjandet av IB, den hemliga underrättelseorganisation som ägnade sig åt åsiktsregistrering och arbetsplatsspioneri. Själv minns jag väl höstkvällen 1973, hur jag, som annars undvek demonstrationståg, springer genom centrala Stockholm för att inte missa protestmanifestationen mot att Jan Guillou och Peter Bratt hade häktats, anklagade för spioneri. De kom att dömas till fängelse, "brottet" var artiklarna om IB. Det var och är helt enkelt inte riktigt klokt, att det i Sverige var möjligt att fängsla journalister för vad de hade skrivit i en tidning.

Ja, Guillou och Bratt och andra må träta om vem som gjorde vad, det är IB-avslöjandet i sig och paraden av blåljugande ministrar som fortfarande är relevant, samt givetvis det att man i 1970-talets Sverige kunde dömas för antisvensk verksamhet. Det vi stolt talar om som vår långa tradition av grundlagsskyddad yttrandefrihet kunde upphävas, påhejat av socialdemokratisk regering och borgerliga ledarskribenter som tyckte att straffen inte var mer än rätt åt "landsförrädarna". Jan Guillou skriver också om hur han kom att intressera sig för både "oppositionell journalistik" och underrättelseorganisationer genom Björn Kumms avslöjande i Aftonbladet 1966, av Säpos kartläggning av "samhällsfarliga kommunister", bland dem sångerskan Monica Zetterlund och Nils Linnman som ledde tv:s naturprogram Korsnäsgården. Och ja, om man ska tala om tokvänster finns det all anledning att också påminna om tok-Säpo.

Därmed blir Jan Guillous memoarer en korrigering av uppfattningen om Sverige "förr", som en småmysig folkhemsidyll, ett samhälle som enligt somliga debattnostalgiker skulle ha präglats av solidaritet och av politiker som liksom var närmare folket och snällare mot det som kallas svaga grupper. Och så var det förstås inte. 1970-talets Sverige och de i backspegeln oskuldsfullt soliga rekordåren var i många avseenden tvärtom en skoningslöst hierarkisk tid, enskilda individer och medier var tämligen chanslösa i förhållande till politiker och andra makthavare. I dag beklagar vi journalister att resurserna inte räcker till seriös journalistik. Men vad hade dåtidens lilla fattiga vänstertidskrift Fib/Kulturfront jämfört med dagens "mediehus"? Ja, uppenbarligen just resurser; i form av tid och vilja till journalistiskt råslit samt möjlighet till genomslag, i andra medier.

I dag är jag tyvärr inte säker på att IB-affären alls hade märkts, jag befarar att ett avslöjande av den digniteten skulle kunna passera, väcka momentant rabalder, men snabbt glömmas bort. I dag måste "avslöjanden" reduceras till okomplicerad svart-städhjälp-nivå, för att samtliga medier ska mäkta med längre än något nyhetsdygn. Inte minst ur den aspekten är Jan Guillous bok intressant, som en historiebok om Sverige alldeles nyss, som också ger perspektiv på dagsläge och framtid. Det vill säga ett Sverige där medieytorna har blivit oändliga och journalister potentiellt fria att göra vad som helst, men där friheten antingen inte används eller inte får särskilt stor betydelse, trots pratet om mediers enorma makt.

Guillous journalistiska gärning

Mallig eller bara begåvad? Uppfattningarna går isär om Jan Guillou. Hans nu publicerade yrkesmemoarer är en väsentlig berättelse om vad han faktiskt åstadkommit, skriver MarieLouise Samuelsson.