Gudar och människor i Norden

I sin senaste bok återberättar den folkkäre folkloristen Ebbe Schöns myter och sägner om den fornnordiska gudavärlden. I cent­rum står Oden, huvudguden, och åskans gud Tor, men i boken figurerar också andra gudar, såväl kvinnliga som manliga,tillsammans med jättarna, gudarnas svurna fiender.Schön har hämtat sitt material från en rad källor: antika skrifter som Tacitus Germania, isländsk Edda-diktning, runstenar, ortnamn och det folkliga berättandet såsom det dokumenterats i de svenska folkminnesarkivens samlingar.Schöns bok har populärvetenskapliga ambitioner, men författaren har ändå troget följt källorna och inte lämnat fältet öppet för spekulationer eller vilda gissningar. Det gör hans resonemang trovärdiga och pålitliga. Därför har boken stort värde som en plausibel återgivning av den kunskap vi besitter om den nordiska gudavärlden i förkristen tid.Den fornnordiska religionen skilde sig på flera sätt från den senare kristendomen. Asatron var polyteistisk, den saknade dogmatiska källskrifter och fast organisation.Den innehöll inte heller någon tro på en allvis eller allsmäktig gud som fordrade total underkastelse. Tvärtom levde gudarna, liksom människorna, i en otrygg och föränderlig värld styrd av ett blint öde. Som människorna försökte de därför utröna framtiden genom att tillgripa magiska förfaringssätt. Oden sökte till exempel visdom hos jättarna, vilka var både äldre och kunnigare än han själv. Bland annat hade han satt sitt ena öga i pant hos jätten Mimer för att få dricka visdomsvatten ur dennes brunn.Oden var skapargud, krigsgud och dödsgud men besatt alltså också kunskap och vishet. Han var kunnig i trollsånger, så kallade galdrar, och han var även en skicklig sejdare.Hans säte var Valhall i Asgård en plats med 540 portar, där 800 i strid döda kämpar vistades. Dessa framlevde sina dagar med ständig kamp, mjöddrickning och ätande.Maten tog aldrig slut, eftersom Oden ägde galten Särimner, som återuppstod igen varje gång den slaktats och ätits upp. Mjödet, som ständigt rann ur geten Heidruns spenar, serverades av valkyrior, som också var de som kallade de utvalda kämparna till Valhall.Guden Tor är den som oftast nämns i Edda-dikter och andra källor. Han bör alltså, menar Schön, ha varit en tillbedd och omhuldad gestalt i den religiösa kulten. Hans attribut var hammaren och han kopplades särskilt samman med åskan.Om Tor berättar de isländska källorna många dråpliga historier. En av dem handlar om hur han tvingas klä ut sig till brud för att genom list återfå sin hammare, när den blivit stulen av jätten Trym.Berättelsen är ett bra exempel på könsproblematik, på manligt och kvinnligt i det forntida samhället. Tor, den kanske mest maskuline av alla gudar, måste uppträda som kvinna, och hans vånda över detta uttrycks i eddadikten Thrymskviða med orden:Mig skulle asarnaomanlig kallaom jag lät bindabrudelin på mig.Trots våndan beger han sig dock, utklädd till gudinnan Freja, till Trym, som enligt dikten får en chock när han lyfter på Tors slöja för att utdela en kyss. "Varför", säger Trym "är Frejas ögon så hemska? Det är som om en eld brinner ur ögonen!"Dikten avslutas med att Trym luras att lämna hammaren till vad han tror är Freja, som han hett åtrår. När Tor återfår hammaren dödar han dock genast jätten och hans familj och återupprättar därmed sin manlighet.Berättelsen om Tors bröllop är en klassiker. Den är ett bra exempel på att gudarna inte var oantastliga utan tvärtom mycket männi­sk­olika. Den är också ett exempel på en skickligt uppbyggd dikt som inte bara återfinns i den isländska eddadiktningen, men också återanvänts i vår egen tid, exempelvis i seriealbumet Valhall från 1970-talet.Boken om asagudarna är en riktig pärla! Den är inte bara informativ och underhållande, den är också oerhört vacker med mängder av underbara illustrationer i svartvitt och färg.Den berättar om en mycket sympatisk trosvärld, där människor och gudar stod varandra nära och på många sätt var varandras spegelbilder.Gudarna var liksom människorna involverade i vardagliga situationer, där utgången inte alltid var till deras fördel. De fick skrattas åt och de var ofta dåliga moraliska föredömen. Deras utsvävande liv, kärleksaffärer och ränksmiderier påminner om människornas och gör dem nästan "dödliga". Det gör att de skiljer sig starkt från den kristne gud som efterträdde dem.Visserligen är det länge sedan nordborna tillbad asagudarna (även om asatro i nutida tappning är populär i vissa kretsar), men de är därför inte bortglömda. Deras namn finns till exempel bevarade i veckodagarnas namn, tisdag (Tyr), onsdag (Oden), torsdag(Tor), fredag (Freja).Berättelserna om dem har heller inte förlorat sin fräschör utan tilltalar oss ännu, drygt tusen år efter trosskiftet till kristendom. Jag ser det därför som en plikt att läsa denna lättillgängliga och roliga skildring av den gamla nordiska religionens frontfigurer.Inte bara för att låta sig roas av deras fantastiska äventyr och burleska humor men också för att ta del av en omistlig del av vårt kulturarv.