Gud och den gränslösa evolutionen

På något sätt måste den troende förhålla sig till naturvetenskapens allt mer inträngande avslöjanden om människans ursprung och natur. Men det gäller också företrädare för teologi, psykologi och samhällsvetenskap. Områden som för inte så länge sen kunde vara kulturvetenskapernas eget revir invaderas allt oftare av evolutionsbiologer som hittar sina egna förklaringar till sociala, psykologiska och även samhälleliga strukturer och beteenden. Därför behövs en dialog mellan naturens och kulturens professionella kunskapare. Bioteologi, kan det vara något?En del upptäckter är kanske mer problematiska än andra. Det går väl an när biologerna matematiskt och evolutionärt tillfredsställande kan förklara hur osjälviska beteenden uppstår. Det kan ibland vara fördelaktigt för de ena genernas spridning att avstå från egen fortplantning och i stället gynna nära släktingars. För sociala djur har det naturliga urvalet flyttat en nivå upp i hierarkin från individen till gruppen. Då får vi en samevolution mellan natur och kultur. Det hettar till betydligt mer när den religiösa upplevelsen och reflektionen kan beskrivas som något som är bra för individens och gruppens överlevnad i ett evolutionärt perspektiv. Vad finns före, efter och bortom det timliga? Ett så socialt och intellektuellt väl utrustat djur som människan funderar över livets mål och mening. Det gör hon för att det naturliga urvalet förlänat henne den egenskapen, menar evolutionsbiologerna.Vi landar då i problemet om det är Gud som skapat människan eller om det är människan som skapat Gud. Är himlen en belöning för jordelivet eller är den något som är bra att ha medan man vistas i jämmerdalen. Då kan det i bästa fall vara tid för ett samtal mellan olika perspektiv på de frågor som den evolutionsbiologiska forskningen väcker. Det är en sådan dialog som teologen Carl Reinhold Bråkenhielm och ekologen Torbjörn Fagerström för i boken Gud & Darwin — känner de varandra? Den handlar om religionens position i ett postdarwinistiskt samhälle men också om kommunikation mellan kultur- och naturvetenskap.Resultatet har blivit en gedigen lärobok om den moderna evolutionsbiologins syn på människan. En given fråga är om denna tillåter eller utesluter en extern (gudomlig) kraft som kan ha haft ett finger med i spelet allt ifrån Big Bang, över den första urorganismen och fram till Beethoven och Hitler. En annan är om människans kulturella kompetens utvecklats till den grad att vår nuvarande civilisation är något kvalitativt skiljt från vad naturligt urval kan åstadkomma. Hur unika är vi? Är det en art- eller gradskillnad mellan oss och våra föregångare inom släktet Homo eller mellan oss och schimpanserna?Fagerström tar inte ställning till den första frågan men han ser inget behov av något utomvärldsligt för att förstå var vi är just nu. Bråkenhielm håller sig till att även det normala är ett mirakel. Om det inte finns en Gud som ingriper i vardagen, kan det ändå finnas en tanke bakom att naturlagarna gjorde just denna världen och detta livet möjligt. Författarna är överens om att den mänskliga kulturen någon gång under människans tillblivelse lyft från sitt evolutionsbiologiska fundament. Men då är det sent på jorden i ett evolutionärt perspektiv. Musiken kan nog ha sitt ursprung i en vilja och förmåga att med vackra och särskiljande ljud imponera på det motsatta könet. Däremot kan man inte förklara hela Beethovens femma med det naturliga urvalets mekanismer. Och visst finns det goda evolutionära förklaringar till osjälviska beteenden inom begränsade sociala grupper. Däremot ger det naturliga urvalet ingen vägledning till en universell altruism. Om den finns är den en kulturell produkt från människans större förmåga till etisk reflektion.Men det unikt mänskliga blir allt mer en gradskillnad gentemot "de andra". För inte så länge sedan bör våra kulturella förmågor ha haft ett värde också för genernas spridning. Och då får detta också betydelse för vårt vetenskapliga landskap. "De två kulturerna" blir slutligen grenar på samma träd. Det uppstår - menar författarna - en ny hierarki av kunskap om såväl teologi som statsvetenskap måste relatera till hur det mänskliga samhället en gång uppstått genom naturligt urval. Förhållandet mellan tro och vetenskap har hanterats på olika sätt alltsedan religionen förlorade sin allmakt över samhälle och sinne. Den vetenskapliga världsbilden har gång efter annan utmanat den religiösa. Men hur långt kan och bör man gå? Stephen Gould och många andra förordar en tydlig och respektfull separation mellan vetande och tro. Vetenskapen söker sanningen om hur vår värld fungerar. Religionen handlar om avsikt, mening och värden. Bråkenhielm finner detta synsätt alltför reduktionistiskt. Han menar att religion inte bara är värderingar utan också verklighetstolkning. Men nog får man känslan att religionen ännu är på defensiven när Gud endast varit med och startat den långa marschen till den moderna människan. Vad blir egentligen kvar som skiljer ut religion från annan välordnad filosofisk reflektion. Jag kan därför inte frigöra mig från bilden att Guds makt över skapelsen allt mer liknar den konstitutionelle monarkens roll för statens styrelse. Han symboliserar bestående värden och sysslor som även någon annan skulle kunna sköta. Det andra perspektivet i boken, hur kulturvetenskap och naturvetenskap i dialog kan öka vår kunskap om det mänskliga projektet känns då mer obearbetat. Det handlar inte bara om bioteologi utan om hela vår akademiska organisation av sättet att söka och förvalta kunskap. Med nyfikenhet, men kanske också undran och skräck, ser vi fram emot den första avhandlingen i evolutionär statskunskap.