För ett par år sedan intervjuade jag skådespelaren Göran Engman på Uppsala stadsteater. Det var inför premiären av Män tänker på kärlek där han framförde monologer av Bodil Malmsten. Göran Engman talade om vikten att få fram det kvinnliga perspektivet även i skildringen av mannen.
– När män talar om män blir det lätt ganska ytligt, sa han.
Orden kommer tillbaka när jag läser Men – mannens frigörelse från mannen där åtta manliga författare från olika generationer ger sina perspektiv på manligheten. Givetvis handlar det om fotboll, jakt och dagishämtning. Men också om ekofascism, klass, prostatacancer och litteratur. Och även om jag ofta är benägen att hålla med i Göran Engmans analys lyckas ändå de flesta författarna i Men fördjupa och problematisera bilden av mannen.
Många texter av och om män blir ytliga för att det antingen handlar om att anpassa sig till rådande jämställdhetsnormer – att vara en 2000-talets man är att städa, ta hand om barnen och dela på föräldraledigheten; eller för att det handlar om att försvara mannen från en inbillad feminisering av samhället. Medan det senare är något av en ideologisk villfarelse är det förra ändå relevant, men för att förstå mansrollen i det jämställda – eller i alla fall mer jämställda – moderna samhället behöver vi även se på vilken mansroll vi vill komma bort ifrån.
Det går inte att bara glömma det vi inte gillar. Fortfarande existerar alla omklädningsrum där pojkar ska bli män i kollektivets gemenskap och där det värsta tänkbara är att vara en kärring eller en bög. Ännu diskuteras kvinnliga erövringar på krogen där äkta kärlek är ”en kvinna som tar den i munnen efter att hon har haft den i röven” och i sin allra mest extrema form har vi den snedtända maskuliniteten hos män som Anders Behring Breivik och Mohammed Merah.
Därför är det uppfriskande att läsa Mikael Niemis text Mannen och skogen där han med geväret i hand ledsagas av sin far i en av manlighetens heligaste jaktmarker. Efter att ha bott i Luleå känner sig Niemi dragen till Tornedalens skogar, till hemtrakterna där förfäderna har jagat med såväl gevär som pilbåge. Hans mormors farfar ska till och med ha dödat en björn med ett spjut. Det är en plats där kunskapen om skogen förs vidare från generation till generation – i alla fall tills någon teknisk uppfinning gör kunskapen överflödig. Niemi beskriver livet i skogen och jaktlaget ”som ett skönt sätt att vara på”.
Det som är viktigt med Niemis text är att han inte förnekar att han är lockad av den traditionella mansrollen, och han lyckas på ett ödmjukt och vackert sätt beskriva varför. Och för att vi män ska kunna frigöra oss från mannen kan vi inte riva ner pojkarnas omklädningsrum. Däremot måste vi våga öppna dörren, stövla in och bjuda med oss kvinnor, homosexuella, mammor och alla andra.
Den mest kontroversiella texten i antologin är Ronnie Sandahls Brev från fronten. Han iklär sig rollen som Pekka-Eric Auvinen, som sköt ihjäl åtta personer innan han tog sitt eget liv vid skolmassakern i Jokela 2007, och skriver fiktiva brev till det han förmodar är nazisten Rudolf Hess barnbarn.
Sandahl vågar undersöka manligheten i dess mest förvirrade och hemska tillstånd. Givetvis kan inte hans korta text erbjuda någon fullständig förståelse av Auvinen eller hans dåd, men den öppnar upp en möjlighet att diskutera saker som vi oftast tiger om.
Precis som att vi män givetvis inte ska känna en kollektiv skuld för de dåd som Auvinen, Breivik och Merah har utfört, kan vi inte heller bortse från att det är i princip bara män som utför grova våldsbrott. Kriminalvårdens statistik för 2010 visade att 95 procent av alla våldsbrottsdömda var män.
Detta är något vi som män måste diskutera och förhålla oss till just som män. Där kan Sandahl leda oss in i diskussionen.
Alla bidrag till antologin är inte lika intressanta. Jag har exempelvis svårt att förstå Simon Banks poäng när han diskuterar fotbollen som ”världens mest effektiva språk” och hans prolog om herrtidningsredaktören, mansgrisen och fina killen som kommer till himlen är som bäst överflödig.
I förordet skriver Pontus Lindh att det handlar om att ”blicka inåt, för att kunna blicka utåt”, och det är vad antologin handlar om. Texterna vågar diskutera mansrollen på ett ärligt sätt – något som är nödvändigt för att vi ska kunna bryta mönstren i strävan efter ett mer jämställt samhälle. Dessutom visar boken på att män visst kan prata om män utan att det blir ytligt.