Under senare år har Sigrid Hjertén kommit att betraktas som den mest nyskapande parten i konstnärsduon Hjertén-Grünewald. Så var det definitivt inte under deras gemensamma tid, då Isaac Grünewald var den som fick mest uppmärksamhet och Sigrid av såväl kritiker och allmänhet betraktades som en andraplansfigur. Givetvis hade detta mycket med tidens kvinnosyn att göra.
På senare år har Hjertén fått sin senkomna upprättelse. Anders Wahlgrens bok Sigrid & Isaac och den stora utställningen Den stora färgskrällen på Liljevalchs konsthall 2008 i Stockholm är ett par exempel.
Att det skulle komma en reaktion på denna nya syn på paret Grünewald?Hjertén och deras betydelse som konstnärer och introduktörer av den franskinspirerade modernismen i Sverige var väntat.
Det blev Isaac Grünewalds sonson Bernhard som skulle stå för förskjutningen till Isaacs fördel med boken Orientalen. Att Bernhard Grünewald därvid skulle använda sig av den utbredda salongsantisemitism som florerade i 1900-talets början och som kom att drabba juden Isaac Grünewald var kanske inte helt oväntat, inte heller omotiverat.
När Bernhard Grünewald nu presenterat sin ambitiösa, på många sätt upplysande och grundliga genomgång av reaktioner på Grünewalds liv, person och konst i den svenska pressen är det just den på många sätt förklädda antisemitismen som utgör temat. Och gör det i så hög grad att man gång på gång slås av hur författaren medvetet letar efter tecken och bevis på den tes som tycks ha varit hans utgångspunkt och drivkraft för hela projektet: nämligen att påvisa hur hans farfar hela tiden ifrågasattes, bedömdes, kritiserades, fördömdes och förföljdes just i egenskap av jude. Författaren gör det så tydligt och så genomgående att han dessvärre riskerar att punktera sin bild av den förföljde Isaac.
Så tolkas exempelvis tidens grova, i våra ögon osakliga och lågsinta jargong i tidningsartiklar och kåserier som förtäckt rasism. När man ondgör sig över de unga konstnärernas oakademiska sätt att måla läses det som uttryck för ifrågasättande av Grünewalds "rätt" att kallas konstnär och ett subtilt sätt att?förminska och osynliggöra honom. Att det lika väl kan sägas ha handlat om ett inte alltför ovanligt konstförakt tycks inte ha föresvävat bokens upphovsman.
När Grünewald får kritikernas beröm för vissa, mer dekorativa delar av sitt konstnärskap läses även detta som bevis för att han inte togs på allvar som konstnär. Eftersom han var jude förväntades han enbart kunna måla ytligt dekorativt.
Att Isaac Grünewald var en omstridd figur i det svenska konst- och kulturlivet mycket på grund av hans eget uppträdande tas inte med i bedömningen eller tolkas också det som bevis på antisemitism.
I själva verket var ju Grünewald en orädd person som gärna stack ut hakan och som vägrade att stillsamt och tyst finna sig i de ofta vulgära uttrycken för konstförakt. Att han därmed drog på sig en del kritik och fördömanden hör så att säga till spelets regler.
Men visst fanns det ett minst sagt obehagligt drag av förtäckt antisemitism i det svenska kulturlivet under 1900-talets första årtionden, och visst drabbades Isaac Grünewald extra hårt av denna bruna sörja, som senare skulle komma att ta sig allt mer explicita uttryck. Sonsonens förmåga att se detta och förmedla sina upptäckter till läsaren ska inte förringas.
Intressant är iakttagelsen att de antisemitiska antydningarna mot Grünewald blev betydligt färre under 30-talet. När nazismen visade sitt fula ansikte mer explicit ville få förknippas med den ideologin.
Några graverande undantag refereras i ett av bokens bästa avsnitt. Dit hör Agnes von Krusenstiernas nidteckning av Grünewald i romanen Porten vid Johannes (1933). Konstnärskollegan Sven X: et Erixsons fysiska påhopp på Grünewald är ett annat exempel som kanske snarast får tillskrivas den mänskliga svagheten avund.
Sammantaget är det ett imponerande arbete som sonsonen redovisar. Och tveklöst är det en föga smickrande bild av det svenska kulturklimatet under det förra århundradets första årtionden som framträder i boken. Som kunde ha blivit ännu bättre om Bernhard Grünewald tillämpat en något mer kritisk hållning till sina "upptäckter".
Ett stort plus dock för det rika bildmaterialet, som i sig bekräftar Isaac Grünewalds kvaliteter som konstnär.