Det klingar norskt men Einar Askestad är svensk författare med ett tiotal böcker bakom sig. Fliten har inte lett till något publikt genombrott vilket förstås inte säger ett dyft om kvaliteten på texterna. Den litterära världen saknar rättvisa.
Hans nya bok Nya ordstäv består av uppemot tusen enradingar byggda på de gamla folkliga talesättens form och gestik. Men det finns självfallet avgörande skillnader mellan litterärt producerade talesätt och ordstäv. De senare saknar känd upphovsman. De är utsållade av en muntlig kultur ur en stor gröt av klurigheter som aldrig dokumenterats eller kommits ihåg. Detsamma borde nog ske med Askestads ordstäv, men det svär ju mot en författares oavvisliga vilja att fixera och försöka föreviga sina ord.
I det vi läser i Askestads bok finns en konstig darrning, en konflikt mellan det folkliga och det litterärt beräknade, mellan aforism och vits, mellan stöddighet och vilsenhet. Man blir trött av så mycken klokskap ”underifrån”, så trött att man börjar undra om den verkligen kommer underifrån. En liknande matthet minns jag från ungdomen då jag försökte läsa Fredrik Ströms klassiska samling av ”äkta” svenska ordstäv. Jag kvävdes nästan i allt det roliga. Båda böckerna kan bara avnjutas i hastiga bläddringar. En tumvers är nog, tre kan vara övernog.
Bäst kanske att släppa förebilden och kalla det här för aforismer. I så fall blir det grovkorniga och ibland slippriga aforismer. Truismer blandas med grotesker. Det folkliga låter sig inte så lätt litterariseras. Redan Rabelais’ kiss- och bajstexter var högkultur, dålig högkultur.