Ja, det är att förringa dödsstraffets grymhet att likna det vid de svenska löntagarfonderna, som Kjell-Olov Feldt skaldade i riksdagen för snart 30 år sedan, men det är den enda bestående känslan jag tar med mig från läsningen av John Grishams Bekännelsen.
Dödsstraffet är ett jävla skit, ett hån mot den demokratiska världen. Och som författare må han vara stolpig, men John Grisham vet hur det juridiska systemet fungerar i USA, och har inga svårigheter med att dra brallorna av det och peka med hela handen på dess brister.
En ung svart man ska om fyra dagar dödas genom en giftinjektion i Texas, dömd för mordet på en kvinnlig vit skolkamrat. Den unge mannen har visserligen vid ett tillfälle erkänt brottet, men att han är oskyldig samt att bekännelsen tvingats fram av en korrupt polisledning under tortyrliknande förhörsmetoder står klart för alla. Ja, förutom rättsväsendet i Texas då, som inte klarar av att se förbi sina rasfördomar.
Inte ens när den verklige mördaren, en tidigare dömd sexualbrottsling som nu är döende i cancer, vill lätta sitt hjärta är polisen, åklagaren, domstolsväsendet och guvernören villiga att lyssna. Den dödsdömdes högljudde advokat och en präst som den verklige mördaren erkänt mordet för, påbörjar en till synes hopplös kamp mot klockan.
Bekännelsen bjuder aldrig på stor litteratur, men som vanligt hos John Grisham får läsaren åtminstone en god inblick i det amerikanska rättssystemet och dess (till synes många) brister. En bit in i läsningen börjar jag fundera på om Grisham månne läst Edward Finnigans upprättelse av Roslund & Hellström och inspirerats till vissa vändningar i handlingen. En snabb googling ger dock vid handen att den svenska deckarduons roman, som för övrigt är avsevärt bättre än Grishams, ges ut i USA först
i höst. Inget sådant alltså.
Bekännelsen tillhör inte John Grishams toppar. Men habilt och stundtals medryckande är det trots allt.