I ”Ditt liv och mitt” skildrar Majgull Axelsson några mörka passager i svensk efterkrigshistoria.
Den handlar om samhällets syn på utvecklingsstörda och psykiskt sjuka från 1940-talet och fram till tidigt 1960-tal; om arvet efter 1930-talet då de svårast psykiskt funktionshindrade av Alva och Gunnar Myrdal klassades som ”samhällets bottensats av individer”. Detta var en tid då frågan om ärftlighet tillmättes stor vikt vid bedömningar av människors sociala förmåga och i psykiska diagnoser.
I institutionsvårdens Sverige före omsorgslagen år 1968 ansågs de så kallat ”sinnesslöa” (ett begrepp som på 1950-talet ersattes med ”psykiskt efterblivna”) endast lämpa sig för ett liv på ”sinnesslöanstalter”. Barn och vuxna med mycket grava funktionshinder ansågs obildbara och vården av dem kunde innebära allt från ett samvetsgrant men känslokallt omhändertagande till en vegeterande tillvaro i anonymitet och isolering - i värsta fall fysisk utsatthet, experimentella behandlingar och tvångsmedel.
Mycket av detta finns i historien om Lars i ”Mitt liv och ditt”; pojken som inte hade något språk och som alltid satte högerfoten före när han gick, men som var en tecknarbegåvning. I 1950-talets Norrköping där han och syskonen Märit och Jonas växte upp sågs han av de flesta inklusive sin egen bror och sina morföräldrar som ett vidunder och det var också det öknamnet – Vidundret – omväxlande med Tok-Lars och Haltelyttelasse som han gick under.
”Numera skulle man ha gett honom en helt annan beteckning. Utvecklingsstörd. Eller begåvningshandikappad med tydligt autistiska drag. Möjligen dessutom savant. Men den gången ansågs han bara vara vidunderligt vidunderaktig”, kommer Märit fram till, när hon dagen före sin sjuttioårsdag blickar tillbaka på sin uppväxt, på sitt liv – och på brodern.
Handlingen utspelar sig under några dygn år 2013, då Märit, nu en välbärgad pensionerad journalist, är på väg till tvillingbrodern Jonas och hans hustru tillika hennes forna vän Kajsa i Norrköping. I sig bär hon den Andra, en röst som hon brukar tala med och argumentera mot, och som hon alltid har föreställt sig är hennes vid födseln döda syster som lever vidare inne i henne. Nu tvingar den Andra henne att göra ett uppehåll i Lund och konfrontera sanningen om Lars sista tid i livet.
Den retrospektiva berättelsen sträcker sig från mitten av 1950-talet och fram till 1962.
När modern plötsligt avlider omhändertas Lars brutalt och förs bort till okänd ort för att därmed sluta existera för alla i familjen förutom Märit. Som nybliven läkarstudent hittar hon brodern på det ökända Vipeholms sjukhus i Skåne och finner skuggan av en människa på en anstalt präglad av hierarki, tvång och likgiltighet.
Inte långt senare ger hon upp utbildningen under en dissektion där avlidna ”Vipeholmare” används som studiematerial.
Axelsson är osentimental; hon skyr inte brutala scener, känslokalla repliker och skoningslösa detaljer ur forna tiders institutionsvård. Ingen av de centrala romanpersonerna är alltigenom god, och ingen går skuldfri; här finns kärlekslöshet, våld, hämnd och upplösta familjeband.
Med sin vanliga skicklighet lyckas Axelsson föra samman alla trådar till en fängslande handling och samtidigt till en berättelse så plågsam att jag gång på gång får lägga ifrån mig boken för att orka läsa vidare.
Att romanens Vipeholm har sin motsvarighet i verkligheten är centralt för berättelsens dramatik; det rikstäckande sjukhuset för män med svåra utvecklingsstörningar brukar förknippas med de så kallade Vipeholmsexperimenten, en undersökning av sambandet mellan sockerkonsumtion och karies från åren 1945-1955 där patienter utnyttjades som försöksobjekt till priset av stort fysiskt lidande.
Även den anmärkningsvärda och svårförklarliga ökningen av dödsfall bland de svårast funktionshindrade manliga patienterna åren 1941-1943 fortsätter att väcka frågor (DN 20-21.2.1999). Ingenting av detta skildras i ”Ditt liv och mitt”, men Axelsson är väl bekant med den första larmrapport om Vipeholm som i Bildtidningen Se 1953 nådde den ovetande allmänheten.
Romanens Märit speglar den stora majoriteten som fogade sig i den tidens syn på institutionsvård.
I verkligheten förde många närstående en ihärdig kamp mot den, något som bland annat redan 1952 ledde till bildandet av den första anhörigföreningen.
Jag önskar att någon sådan ljusglimt hade kommit med i denna mörka, gripande och ytterst angelägna roman.