I samarbete med Studieförbundet Vuxenskolan har Föreningen för kvinnors historia i Uppsala anordnat en skrivarstuga, vars resultat nu publiceras i form av en anspråkslös men fin liten publikation kallad Förmödrar. Den innehåller sju bidrag om mer eller mindre märkliga kvinnoöden under 1900-talet. Författarna är alla kvinnor och de skriver om sina egna släktingar.
I boken möter vi bland andra Vera Bouveng Hermanssons mamma Wally från Berlin, som under andra världskriget (tack vare sin mor) klarade sig undan Gestapo och tog sig till Uppsala 1942 via Prag, Oslo och Stockholm. I ett bidrag kallat Hjärtefarmor tar Stefica Hrastinski med oss till sina anmödrar i Kroatien. Vi får också läsa Elisabeth Hultcrantz’ synnerligen gripande berättelse om sin mors avsky för gulmåran, en växt hon för evigt skulle komma att förknippa med den älskade sonen Olles tragiska bortgång i en fallolycka under lek.
Några av författarna har inte träffat de kvinnor de skriver om, till exempel Kjellrun Lindén, som berättar om sin mormor Sigrid på Oppatgården i jämtska Hammerdal eller Vera Segraeus, som skriver om sin farmor Vera, som var god vän med Ellen Key. Bidragen är, trots att författarna skriver utan att ha personliga minnen och hågkomster, mycket levande och detaljrika. Ett bidrag, skrivet av Kicki Pallin Serby, är utformat som ett brev till författarens gammelfarmor Adi Grönlund från Björneborg. Variationsrikedomen är således stor i boken, vilket förstärker mångfalden i berättandet.
Förmödrar utgör ett viktigt bidrag till den oftast dolda och glömda kvinnohistorien. Det är ju också för att ”stimulera, initiera och stödja forskning i kvinnors historia i skolor, på universitet och inom folkbildningens organisationer” som föreningen bildats. Boken är ett bra exempel på det angelägna arbete som urförs av medlemmarna. Synd bara att man inte lagt ned mer möda på bokens layout. Det hade gjort denna behändiga och läsvärda studie om kvinnors liv och villkor ännu mer tilltalande.