Döden vilar i henne och kan när som helst, efter de två fallen av bröstcancer, vakna till igen. Det bildar en akut relief till SvD-journalisten Karin Thunbergs yttre och inre resa tillbaka till Malmö och det liv hon en gång lyckades lämna efter många hårda smällar. Vid sextio års ålder är hon nu redo att söka svaren på de grundläggande frågorna: Vem var hon? Hur kommer det sig att hon blev den hon blev?
En dag ska jag ta mig någon annanstans rymmer dock inte uteslutande en existentiell introspektion, utan också en politisk analys. Den ständigt närvarande döden manifesterar sig nämligen inte endast i den fysiska kroppens hotande kortslutning, utan lika mycket i ett falskt och ofritt livs fjättrar: Till spisen, till ett ovärdigt jobb, eller, som för hennes mor, till kronisk depression.
Thunberg tillhör den generation som insåg att det personliga också är politiskt, och nu berättar hon med sitt eget liv som exempel om ett annat 70-tal än barrikadernas och de knutna nävarnas. Hon är en av alla dem som, på grund av bristande mod eller möjligheter, aldrig deltog i någon kamp. Som gifte sig, skaffade jobb och (motvilligt) började planera för kärnfamilj – en verklighet väsensskild från den ständigt pågående, feministiska och medelklassiga 70-talsfest som Ebba Witt-Brattström förra året förevigade i Å alla kära systrar.
Karin Thunberg har skrivit en lika gripande som osentimental bok. De första femtio, sextio sidorna är onödigt mystifierande och tillkrånglade, men så snart berättandet hittar formen så drivs texten med en rasande fart framåt mot den slutliga försoningen.
För en försoning blir det. Till sist finner hon den där flickan som en gång var hon - inte i Malmö utan vid stapeln med müslipaket på Konsum i Stockholm. Där och då inser hon plötsligt det självklara: Vi får ”själva ta ansvar för våra liv, sluta skylla på det som en gång var.” Det kan låta enkelt, men det ligger ett liv av erfarenheter bakom.