Gripande men knappast angelägen
Jill Tingsten Klackenbergs skildring av uppväxten i skuggan av morfadern Herbert Tingsten väcker viktiga frågor, men spretar, skriver Alexandra Borg.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Kaj är flickan som kommer i kläm efter föräldrarnas skilsmässa. Modern får enskild vårdnad, och kontakten med fadern blir sporadisk. De autentiska brev till fadern som citeras är sorglig läsning. Tonen är lillgammal, raderna fullkomligt skriker efter kärlek.
I skuggan av pappans berömdhet lär hon sig tidigt att namnet Tingsten förpliktigar. Men samtidigt som Kaj är stolt känner hon också skam. Skam över att inte räcka till, skam över att ha blivit övergiven. Känslan av att vara oälskad släpper heller aldrig taget. Det ömhetstörstande barnets längtan övergår i en bekräftelseiver. Mönstret upprepas. Som vuxen förälskar sig Kaj i män som behandlar henne illa, sviker och lämnar. Trösten stavas alkohol, och missbruket blir långvarigt. Dottern som inte blev sedd kan heller aldrig se sitt barn. Tingsten Klackenberg beskriver sin uppväxt som en "champagnevisp i pissljummen Explorer". Hon känner sig dum, fel. Ytterligare en barndom i skuggan av en självupptagen förälder.
Jill Tingsten Klackenbergs bok ställer viktiga frågor och väcker många tankar.
Problemet är att den är så spretig. Den historiska fond mot vilken mammans uppväxt tecknas känns påklistrad. Exempelvis får vi veta att Hitler inrättade koncentrationsläger i Tyskland den enda sommaren som Kaj tillbringar med sin pappa - en upplysning som i sammanhanget känns ytterst ovidkommande. Ambitionen att skildra hur tre generationer Tingsten upprepar samma mönster går heller inte ända hem. Många avsnitt blir det, ofta med övertydliga rubriker: "Seende och blinda", "Hemligheter och skvaller", "Mission impossible?" Det som börjar som en släktkrönika mynnar ut i ett kontemplerande över medberoendets mekanismer. Tingsten Klackenberg berättar i stället för att gestalta. Resultatet blir ett ansträngt uppradande av galghumoristiska anekdoter av högst privat snarare än personlig karaktär.
I skuggan av Tingsten ställer sig i raden av de många kändisbarns litterära fadersmord som vi kunnat ta del av på senare tid: Nils Claessons Blåbärsmaskinen och Alexander Schulmans Skynda att älska. Den bild av Herbert Tingsten som tecknas är knappast kärleksfull. Föräldraskap verkar inte riktigt ha varit hans grej. Han ställer aldrig upp för sin dotter, heter det. Likväl får vi veta att han under många år betalade ut stora summor i underhåll till Kaj, även då hon blivit vuxen.
Jill Tingsten Klackenberg verkar vara kränkt å sin mors vägnar. Boken, som vill upprätta mammans heder, går därmed att läsa som produkten av en sorgeprocess där morfaderns försummande görs till en yttersta förklaring till moderns alkoholism. Gripande men knappast angeläget utanför kretsen av de närmast sörjande.