Gripande med många obesvarade frågor

Oceanien - Australien, Nya Zeeland och Stilla havets önationer -är inte bara den till ytan minsta världsdelen utan förmodligen också den som upptar minst plats i vårt kollektiva medvetande. Forna tiders sjöfarare betraktade mest området som en genomfart, och så är det kanske fortfarande. Om Afrika är den glömda kontinenten så är Oceanien den osynliga kontinenten, konstaterar J M G Le Clézio i sin senaste till svenska översatta bok, Raga. Att nalkas den osynliga kontinenten.
Raga är vad ön Pentecost kallas på ett av de lokala språken. Dit beger sig Le Clézio, på en resa som visar sig vara både litterär, filosofisk, antropologisk, civilisationskritisk och personlig. Guidad av en melanesisk kvinna, till vilken han också dedikerar boken, klättrar han uppför bergen till de otillgängliga byarna. Han lyssnar till öbornas berättelser, och beskriver deras traditioner och tusenåriga sedvänjor, alltifrån intrikata korg- och mattflätningstekniker till manbarhetsriter. Särskilt förtjust tycks han vara i deras myter och legender.

Men den historia som Le Clézio vill berätta handlar inte om en orörd idyll utan om våld, kränkningar och övergrepp. Överallt finner han spår efter kolonialismens mörka historia. "Ångesten som vilar över stränderna, de isolerade byarna som klänger sig fast vid bergsbranterna, talar fortfarande om den olyckliga tid då varje segel vid horisonten fyllde befolkningen med skräck."
På de öar han besöker är minnet ännu levande av den tid då västerländska handelsmän plundrade regionen på naturtillgångar och med brutalt våld slog ned alla försök till motstånd. Och när man tömt skogarna på sandelträ och länsat havet på sjögurkor och havssköldpaddor började man handla med människor. Drygt 100 000 män och kvinnor rövades bort och såldes som arbetskraft under andra hälften av 1800-talet, skriver Le Clézio, med illa dold indignation.

Men det är inte bara kolonialismen som ödelagt det gamla kulturarvet, den nutida turismen har haft en minst lika förödande effekt. Och precis som de gamla sjöfararna har dagens besökare ett ödesdigert vapen med sig i lasten - epidemierna. Förut var det smittkoppor, tuberkulos och difteri, nu är det aids. "Globaliseringen är förmodligen framför allt epidemiernas globalisering", sammanfattar Le Clézio krasst.
Det är en berättelse genomsyrad av vemod och sorg, och av en lågmäld vrede. Men samtidigt som Le Clézio sörjer allt som gått förlorat - inte minst oskuldsfullheten och glädjen - inser han också att det är utvecklingens gång, och även om han beskriver öborna med respekt och uppskattning är skildringen fullständigt fri från sentimentalitet och idealisering.

Raga är en bok som är både gripande och tankeväckande, men som också efterlämnar många frågor. Även om Le Clézio engagerat och på en skimrande vacker prosa beskriver den dramatiska naturen och öarnas brutala historia är det nästan omöjligt att skapa sig någon tydlig bild av Vanuatu, sådant det är i dag.
Le Clézio beskriver till exempel den gamla korgflätningstekniken mer ingående än den nutida civilisationen på öarna.
I slutet av boken finns något som liknar en bekännelse. Le Clézio berättar att han som pojke hade en ofta återkommande dröm, i vilken han efter en lång båtfärd kommer fram till en ö, där mörkhyade, leende människor väntar på stranden.
"Det är ett land utan återvändo, en fullkomlig plats, där den heta luften mättad med vattendroppar tränger djupt ned i lungorna och jag känner lyckans andhämtning, lyckans ljuva svett, fulländningens svindel." En banal dröm, konstaterar Le Clézio lite urskuldande, och det är det naturligtvis: det är den västerländske mannens dröm om paradiset och det förlorade naturtillståndet. Hans resa tar honom med andra ord inte bara till Vanuatu, utan också till den västerländska imperialismens omedvetna, till vår kulturs förträngda drifter och exotiska fantasier.

Le Clézio, alltför väl insatt i kolonialismens förflutna och globaliseringens nu, kan omöjligt hitta ett paradis i Oceanien, och det gör han klart för läsaren. Men han visar sig också oförmögen att beskriva vad han finner i stället.
Sin goda vilja, sina kunskaper och sina djupa sympatier till trots beter sig Le Clézio på samma sätt som västerländska litteratörer på resa gjort i alla tider: i stället för att beskriva en verklighet som han inte kan förhålla sig till, tar han sin tillflykt till andra västerlänningar som redan rest i området och de texter de skapade. Boken är följaktligen full av hänvisningar till Margaret Mead, Paul Gauguin med flera, och är naturligtvis försedd med en diger litteraturlista.
"Raga, som jag har skymtat, vidrört lätt, drar sig redan undan", konstaterar Le Clézio uppgivet i slutet av boken, uppenbarligen själv medveten om att han aldrig mer än snuddat vid öarnas hemlighet, aldrig gjort den osynliga kontinenten synlig.

Gripande med många obesvarade frågor

Reseskildring. Le Clézio tecknar i romanen Raga bilden av kolonialismens vedervärdigheter i Oceanien, samtidigt som verkligheten ständigt tycks undfly betraktaren, skriver Catrin Ormestad.