Gripande berättelse från Tibet

Med syftet att spela in en dokumentärfilm om flyktingbarnen i Tibet vistades den tyska författaren Maria Blumencron en tid i landet och fann sina vänner bland barnen. Resultatet blev även en bok, en gripande skildring som man läser med intresse, men också med en känsla av vanmakt och ett behov att själv engagera sig, skriver Mohamed Omar.Sverige har kunnat skryta med en handfull stora upptäcktsresande, som Eric von Rosen och Sven Hedin. Men de mest storslagna liven är sällan mönstergilla. Von Rosen bytte till sig "träsknegrernas" pilbågar och and­ra artefaktermot sina värdelösa glaspärlor. Krigs- ivraren Hedin hade gärna sett våra svenska pojkar gå under i skyttegravarna tillsammans med de tyska.Vår tids äventyrare är av en annan anda. Man tror sig faktiskt kunna lära sig något av de främmande folkens kultur, inte endast om dem, eller liksom missionärerna, lära ut. Inte alla, men en hel del européer reser numera till fjärran länder med ett ödmjukt sinnelag och en nyfikenhet, ja en lust att lära.En sådan äventyrerska är tyskan Maria Blumencron. Hon inte bara lärde sig av värdfolket, hon delade även deras livsvillkor, glädjeämnen och umbäranden. Förvisso under en kort sejour, men ändå.Hennes bok är tillägnad de tibetanska barnen Chime, Dhondup, Dolker, Lhakpa, Pema, Tanding och Lobsang. Det är med denna lilla hjältemodiga barnaskara som resesällskap hon företar sin strapatsrika färd över Himalayas snöklädda berg. Syftet för Blumen­cron är först och främst att spela in en dokumentärfilm som skildrar de tibetanska flyktingbarnens grymma öde. Men omsider blir de små skyddslingarna henne så kära att en genuin vänskap växer fram dem emellan. Boken är en av den här vänskapens många frukter. Därför kallar hon den för "vår", de har skrivit den tillsammans.Bakgrunden till utvandringen är den brutala kinesiska ockupationen av Tibet. Den tionde mars 1959 bryter det tibetanska folkets uppror ut. Det slås obarmhärtigt ner av Maos kommunistiska armé. Det är en regelrätt våldtäkt. Tibet skövlas, förnedras, plundras.Varje år påbörjar omkring tusen barn från det ockuperade Tibet sin långa vandring över Himalaya. Deras mål är Dalai lamas skolor i norra Indien. Där hoppas de möta en framtid i frihet. "Bakom de där bergen och ännu mycket längre bort ligger Indien", säger en pojke med drömmande ögon. Men många av de små utvandrarna klarar inte kampen mot hunger, köld och utmattning och dukar under innan de når fram till det efterlängtade Dharamsala, Dalai Lamas hägrande stad.Där kan barnen få gå i en skola där lärarna är från Tibet och undervisar på fosterlandets språk. De får växa upp i sin egen kultur och religiösa tradition. Inte som i det egna landet där lärarna är kineser och det knappast är möjligt att följa­ med i undervisningen för en som bara talar tibetanska. "På grund av detta anser lärarna att de tibetanska barnen i klassen är dumma och de kinesiska flitiga och kloka. Och precis som kineserna bor i den västra delen av staden och tibetanerna i den östra delen, sitter de dumma barnen till höger i klassrummet och de duktiga till vänster". På väggen över svarta tavlan, hänger en gigantisk bild av ordförande Mao.Tibet förblöder. Men människorna är stolta, och trots förtrycket utstrålar de hopp. Den uråldriga kulturen och den särpräglade ­lamabuddismen ger dem värdighet. De gamla gummorna spår framtiden med "tärningar, heliga texter och böner", och berättar sina godnattsagor för barnen om "bergsdemoner och turkosa eldsprutande drakar". I hemlighet läser de Hans Helighet Dalai Lamas skrifter för uppbyggelse och andlig näring. För den som upptäcks av den kinesiska polisen väntar en smärtsam tortyr med endast döden som förlösare. Av kommunisterna kallas Hans Helighet för "ormtungan". Motståndsviljan har dock inte avtagit för den sakens skull. Munkar bränns med elchocker men vägrar ihärdigt att smäda Dalai Lamas namn och på ockupanternas nationaldag hänger man upp sina långkalsonger­ på taket i stället för den kinesiska flaggan. "Till luftning", bedyrar man för poliserna.Tempel, ovärderliga kultföremål och konstskatter förstördes under Maos kulturrevolution. Vissa tempel bevarades endast tack vare att de finurligt byggts inuti de urgröpta bergen. För att ödelägga dem hade kineserna behövt spränga bort hela berget och detville man inte ödsla sitt krut på. Krutets värde tog man inte miste på. Till skillnad från konstens och den högre andliga odlingens.Det är outhärdlig läsning med alla ändlösa olyckor som drabbar detta älskvärda folk. Vilken gränslös orättvisa! Man lägger ifrån sig boken med en pockande känsla av att vilja göra något åt saken. Behändigt nog finns längst bak i boken kontaktuppgifter för diverse hjälporganisationer som ägnar sig åt att stödja de ­tibetanska barnens skolor i Indien. den gripande slutscenen får flyktingbarnen äntligen audiens hos gudakungen själv. Någon bryter ihop, en annan förstummas, tårarna går inte att hejda. Hans Helighet den 14 Dalai Lama är Tibets okuvliga själ, inkarnerad i en vänligt leende, skallig gammal man.