Komik är omvittnat sällsynt i den samtida litteraturen. Det är inte så konstigt. För att vara rolig i text krävs, förutom då att man råkar ha humor, också en fullständig kontroll över de litterära verktygen och en högkoncentrerad språkkänsla.
Bland unga svenska författare finns det dock några som vågat det komiska språnget, och som belöning nått ett slags orörd litterär mark på andra
sidan. Jonas Hassen Khemiri är en. Marjaneh Bakhtiari en annan. Amanda Svensson en tredje. Den sistnämnda följer nu upp sin hyllade debutroman Hey Dolly med Välkommen till den här världen.
En del är sig likt sedan sist. Här finns samma språkliga lojalitet med ungdomstidens gränser och gränslöshet, liksom samma komiska pendelrörelse mellan de mest banala tankesprång och hisnande existentiella störtlopp. Men i sin nya roman har Amanda Svensson tagit ut svängarna ytterligare. Det gäller såväl språket som, framför allt, formen. Även om Hey Dolly var associativt skriven, så höll den sig inom en berättartekniskt snäv mall. Första person singularis. Dollys story. Nu har texten öppnats upp för en polyfon struktur.
Greta lämnar på vinst och förlust Malmö för ett dystopiskt Köpenhamn, där hon förälskar sig i formgivaren och hipstern Simon. Hon berättar själv sin del i dagboksform, medan Simons version av bitvis samma historia levereras av en allvetande berättare. Länge varvas delarna enligt varannat-kapitel-principen, tills plötsligt ytterligare en röst, Simons olycksbådande vän Claus, plötsligt bryter igenom.
Jag vet inte, kanske kände författaren att hon behövde sätta en ram för sitt litterära frifräseri, för den brokiga berättelsen är genremässigt inpressad i två schabloner: den romantiska komedin och melodramen. Allting börjar som en kärlekssaga ? i Simons fall berättad med tillhörande sagoton ? och slutar som en tragedi när triangeldramats tredje person, den på Greta svartsjuke Claus, tar sitt liv.
Amanda Svensson har satsat friskt, och allt håller inte. Intrigen känns konstruerad och tom.
Simondelen är för svävande. Och den kritiska, lätt absurdistiska skildringen av en ytlig och trendkänslig samtid, är godhjärtad men trubbig.
När den inte förmedlas genom Greta, vill säga.
För allt som har med henne och hennes originella språkspel att göra förtrollar. Det handlar om humorn ? detta litteraturens mest underskattade grepp. Greta, som har ett absolut komiskt gehör, lyckas få mig att skratta högt, och skrattet har en förmåga att störta och slå i botten av vårt kollektiva omedvetna. Botten i dig ? ja ni vet. Det ger signaler upp till ytan som dröjer kvar länge.
Hade det inte varit för henne så hade jag kanske, efter att sista bladet var vänt, ställt mig själv frågan: Vad skulle hela denna komplicerade, litterära konstruktion tjäna till?