Greta Garbos skygghet var nästan lika legendarisk som hennes skönhet. Om några år i hennes gåtfulla liv handlar Ellen Mattsons i dag utgivna dokumentärroman Vinterträdet. Även om boken inte ger någon lösning på ”den gudomligas” mysterium är det en underhållande läsning, skriver Catrin Ormestad.
Vårt behov av att veta mer om dem som av en eller annan anledning utmärkt sig och blivit vad vi kallar kändisar tycks omätligt. Därför är det kanske inte så underligt om så kallade dokumentärromaner om verkliga personer fortsätter att utöva sin lockelse på författare och läsare. Exempel i genren är Alexander Ahndorils roman om Ingmar Bergman, Sara Stridsbergs Drömfakulteten, om den amerikanska feministen Valerie Solanas, och Steve Sem-Sandbergs Theres, om Baader-Meinhof-terroristen Ulrike Meinhof. Nu kommer även Ellen Mattson ut med en roman som har verklighetsbakgrund. I Vinterträdet berättar hon om Vendela Berg som under några år i början av trettiotalet var Greta Garbos privatsekreterare och följeslagerska.
Romanen tar sin början 1929. Vendela har nyss avslutat sin handelsutbildning och är på väg till USA för att arbeta på sin farbrors bryggeri. Under överfarten möter hon emellertid Garbo, vid tjugotre år redan en stor stjärna, som genast fattar tycke för Vendela och erbjuder henne anställning – och ett spännande liv. De reser tillsammans till Kalifornien där Vendela blir Garbos närmaste förtrogna. Hon sköter hennes hushåll och ekonomi, skyddar henne mot påträngande beundrare och arbetar till och med på hennes manus. Däremot lär hon aldrig känna den excentriska, otillgängliga Garbo. Trots att de delar de mest intima stunder låter hon aldrig Vendela komma riktigt nära.
Det är ett föga sympatiskt porträtt som Mattson tecknar av Garbo. Hon beskrivs som känslokall, självupptagen, bortskämd och banal. Men framför allt är hon en gåta. Inte ens på fiktionens väg är det tydligen möjligt att närma sig ”den gudomliga”. Ögonblicken när man får en glimt av människan Garbo – den före detta tvålflickan Greta Gustafsson – är i Vinterträdet få.
Då är Vendela en åtskilligt intressantare karaktär. Hennes ambivalenta känslor gentemot Garbo är träffsäkert fångade. Trots att hon är obrottsligt lojal mot sin arbetsgivare kan man hela tiden ana illviljan och avundsjukan som finns under ytan, som när Vendela betraktar den sovande Garbo och får lust att rispa henne lite med pennkniven eller rycka bort ett hår i näsan, bara för att få höra henne skrika ”Jag ville att det skulle vara ett fult litet skrik, hest, grislikt, ett skrik som förvred munnen.”
Vinterträdet är ett dubbelporträtt av två unga kvinnor som var och en bär på stora drömmar, och en lika stor ensamhet. Garbos isolering och tilltagande paranoia är övertygande skildrad, liksom frustrationen hos dem som älskar henne och försöker få henne att slå in på en annan väg än den hon valt, en som blir allt ”smalare, snävare, ensammare, tystare”. Hennes vän och älskare, den i dag bortglömda svenska stumfilmsstjärnan Nils Asther är en minnesvärd bekantskap. Till bokens förtjänster hör också interiörerna från Hollywood, som i början av trettiotalet är en värld i förändring. Stumfilmen försvinner och moderna, okonstlade stjärnor som Katharine Hepburn och Bette Davis konkurrerar ut de gamla divorna.
Vinterträdet sprider kanske inget nytt ljus över myten Garbo, men det är en livlig och färgrik berättelse om ensamhet, drömmar, svek och illusioner. Boken får också en oväntad relevans för vår egen tid genom att sätta fingret på det absurda i människors dyrkan av kändisar. Det är som den desperata Garbo frågar sig: Vad är det egentligen de vill ha av en okänd människa?