Masja är en gränsvarelse. Hon befinner sig mitt emellan identiteter, språk och nationer och hon är lika rotlös som rastlös. Flykting och bisexuell, nattklubbsdrottning och tolk. På dagarna äter hon Ritalin för att lära sig fler glosor, på kvällarna umgås hon med sin pojkvän som hon mest bråkar med och på nätterna rör hon sig rastlöst genom pulserande storstäder. Baku, Frankfurt, Tel Aviv. Världen smälter samman i Masja; lysande McDonaldsskyltar liknar halvmånar på minareter och i bakgrundsbruset svävar reklamjinglar mellan de olika språken.
Masja, som egentligen heter Maria Kogan, är huvudperson i Olga Grjasnowas Ryssar är såna som inte gillar björkar. Och det ska sägas med en gång: hon sopar mattan med de flesta samtida romankaraktärerna. Masja är nämligen uppfylld av en oberäknelig vrede. Helt plötsligt vrålar hon rakt ut, drämmer porslinstallrikar i väggen eller fräser åt någon oförskämd gubbe. På så sätt lägger hennes oberäknelighet ett snitt rätt över textväven och skapar en gapande öppning mot verkligheten. Samtidigt ger det henne också litterära kvaliteter. Hon påminner omväxlande om en av Charles Bukowskis dagdrivande melankoliker och en äldre kusin till Elsa Mo i Mara Lees Salome - en på samma gång socialrealistisk och mytologisk skildring av en tonåring. Och precis som i Salome ligger en av Grjasnowas stora kvaliteter i hur hon omväxlande beskriver världen som djupt meningsfull och djupt meningslös. Det porträtteras i hur hon i ena stunden rör sig fritt mellan språken, när varje ord rör sig i ett virrvarr av betydelser. För att i nästa uppleva världen som slö och grådaskig. Som när hon talar med en rundlagd kvinna på en begravning och bara kan tänka på den bit av ett kycklingbröst som sitter mellan hennes fram- och kindtand.
Det är en fullkomligt exceptionell debut. Att Grjasnowa, som liksom sin huvudperson är född i Baku och har jobbat som tolk, har gjort succé i Tyskland förvånar mig inte ett dugg. Och jag kan bara hoppas att Svante Weylers följsamma översättning ger boken lika mycket uppmärksamhet här. Grjasnowa är ett wunderkind i vardande och hennes debut tar, trots sin lite blygsamma titel och emellanåt impressionistiska stil, världen i ett nappatag.
För någonstans mitt i boken händer något som får den att växa okontrollerat. Från att ha varit skildring av en ung ångestdriven kvinna förvandlas den till en berättelse om globaliseringen och gränskonflikter. Ett oväntat dödsfall gör att Masja flyr till Israel (hon är judinna), träffar en kommunist och ägnar sig åt att sörja, ha sex och knapra piller. Samtidigt börjar det som till en början var ett sidospår - de etniska skillnaderna mellan människor - att träda in i förgrunden. För när Masja konfronteras med det djupt segregerade Israel ser hon motvilligt hur en värld, spräcklig av ”etniska konflikter” stirrar henne djupt i vitögat. Och plötsligt förstår man hur romanen målmedvetet rört sig mot att fånga detta tillstånd. Det är otroligt skickligt. För en av Ryssar är såna som gillar björkars stora kvaliteter är att den verkligen lyckas porträttera gränser; passkontroller, murar och taggtråd. Inte som kontinuerliga linjer som indelar två territorier, utan som en gräns dragen rätt igenom oss människor. En serie krängande och slängande barriärer och ett tillstånd av segregering.