Grannar i kamp och samverkan
Författaren Birgitta Kurtén-Lindberg berättar i sin nya bok bland annat om maktkampen mellan de två språken finska och svenska. Boken är en fullträff, menar Torgny Néveus.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Boken är utomordentligt lättläst i en närmast kåserande stil och väldisponerad. Även den som är ganska påläst i fråga om Finlands historia har mycket att hämta här. Ett enda påpekande skulle jag vilja göra, nämligen att det hade inte skadat med ett personregister. Titelns citat kanske förbryllar; vad är nu "detta folk av barbarer och skorpioner"? Det är ett utdrag ur en svensk medeltida krönika, som handlar om det korståg genom vilket finnarna kristnades på 1100-talet av Henrik, som de sedan slog ihjäl.
Så skrev man snorkigt om de finskspråkiga och fortsättningen blev inte bättre den: "Till sist läto de döpa sig, de av dem som fanns kvar." Detta ger anslaget till hela boken, nämligen finnar och svenskar genom århundraden, hur de kämpat och hur de samverkat. Men de agerade inte ensamma i landet. Det stora folket i öster, alltså ryssarna, påverkade deras förhållanden under de många åren, direkt och indirekt. Kurtén-Lindberg är en finlandssvensk, som självfallet behärskar finska språket. Det gör henne sällsynt väl skickad att behandla dessa problem.
Här skall inte skrivas om de många krig Finland varit invecklat i. Visserligen är de mycket viktiga för hela det historiska skeendet; det är inte tu tal om den saken. Men i stället ville jag ta upp några av de kulturpersonligheter som författaren nämner. Flera av dem är kanske inte så kända i Sverige. Den förste blir Mikael Agricola, som 1548 översatte Nya testamentet till finska. Han var en troligen svenskspråkig nyländsk bondson som studerat i Wittenberg.
Genom sin insats gav han finnarna ett skriftspråk. Hans arbete måste ha varit mycket svårt, eftersom många av bibelns ord inte fanns i finnarnas medvetande. Ett lejon visste man överhuvudtaget inte vad det var. Lejonet från Juda fick bli en hjort.
År 1640 hade en akademi inrättats i Åbo, främst genom generalguvernören Per Brahes insatser. Den blev ett fullständigt fyrfakultetsuniversitet, avsett att utbilda en svenskspråkig elit. Men här växte också fram det som Kurtén-Lindberg kallar "fennofili". Den främste företrädaren för den riktningen var Daniel Juslenius, verksam i början av 1700-talet, slutligen biskop i Borgå. Stimulerad av Rudbecks Atlantica skrev han ett par verk där han hävdade, att det fanns slående likheter mellan finskan och de båda bibelspråken hebreiska och grekiska.
Märkligare än Juslenius fantasier är emellertid en händelse 1836. Då utgav nämligen Elias Lönnrot Kalevala, som kallats en finsk motsvarighet till Iliaden. Också "den svenska borgerligheten föll på knä" för detta epos, skriver Kurtén-Lindberg. Samtidigt får vi inte glömma Runebergs "fänrikar" senare och längre fram insatserna, också för finskheten, av historikern och skalden Zacharias Topelius. Decennierna kring seklets mitt blev alltså en kulturell storhetstid för båda de finländska språken. Allt detta skedde under den epok då Finland stod under rysk överhöghet.
Eftersom svenskar och ryssar var "arvfiender" låg det i kejsarens intresse att gynna finskan på svenskans bekostnad. Under 1800-talet fick härigenom landets majoritetsbefolkning chansen att göra sig hörd. Detta skedde inte utan stridigheter, fennomaner mot svecomaner. Den främste finskhetsivraren var Johan Vilhelm Snellman (1806-1881), en samhällsfilosof, naturligtvis med svenska som modersmål. Finskan skulle, sade han, vara det enda språket i landet. Finlandssvenskarna kallade honom förrädare. Han var ingen diplomat utan en sur bitvarg, men han gjorde ett nödvändigt arbete.
Birgitta Kurtén-Lindberg
Detta folk av barbarer och skorpioner. Finlands svenska och ryska tid.
Atlantis
Detta folk av barbarer och skorpioner. Finlands svenska och ryska tid.
Atlantis