Göran Rosenberg om Bush-USA

För många svenskar och andra européer är nog just nu valet mellan Bush och Kerry något som väcker starkare känsloengagemang än de inhemska riksdags- och andra val man kommer att ställas inför och som kan verka jämförelsevis triviala och mindre livsavgörande. Speciellt inom den s k kulturarbetarvärlden fungerar USA nu som så ofta förr som ett lackmuspapper på de riktigt djupa övertygelserna och identiteterna. Om detta har givetvis Göran Rosenberg varit väl medveten när han nu uppdaterat och kompletterat sin 13 år gamla essäbok Friare kan ingen vara. Den amerikanska idén från Revolution till Reagan. Han döljer ingalunda sina personliga känslor och åsikter men försöker — med sedvanlig bredd och framgång — också fördjupa läsarnas förståelse för hur landet där borta faktiskt fungerar, ideologiskt och i vardagslivet.Nya kapitelVärldshändelserna och alla slags nya frontställningar har gjort att de båda nyskrivna kapitlen (och de tillagda fotnoterna i resten av boken) domineras av de mörkare och mer kritiska tongångarna. USA:s roll som världspolis — inte bara självpåtagen utan också en följd av FN-förlamning och bristen på rimliga alternativ! — leder oundvikligen, i varje fall med nuvarande regim, till stora risker för övertramp, och Rosenberg pekar på den föga rättssäkra behandlingen av somliga invandrare, för att inte tala om Guantánamo-fångarna och andra allvarligare exempel. Men han blundar för den skull inte för de ofrånkomliga skräck- och vedergällningsreaktionerna efter 11 septemberattackerna. USA har ofta känt sig utvalt, nu också hotat; man borde inte tvinga det att känna sig ännu mer ensamt än nödvändigt.Ideologisk klyftaÄnnu mer markerad än förr har också en ideologisk och delvis geografisk klyfta genom USA blivit, mellan det lantligare, kulturkonservativa södra och centrala USA och det urbana, liberala nordost- och kust-USA. Många länder har liknande polariteter, där livshållning, religion och moralsyn väger tyngre än de s k plånboksfrågor som kommit att dominera Sverige mer än de flesta andra länder. Här visar Rosenberg både sin egen position och en god förmåga att ändå begripa motsidans drivkrafter.Möjligen överskattar han sannolikheten för att koalitionen mellan ekonomisk s k ny­liberalism och traditionell värdekonservatism skulle komma att spricka. Med eller utan presidentposten lär republikanerna åtminstone hanka sig fram; deras normala bas är ju betydligt bredare än t ex Reinfeldts. Och i USA är man kanske mer van än hos oss att ha kluvna sympatier, att t ex tycka att Bush har fel i inrikespolitiken men rätt i utrikesfrågorna.Ahlmark och RosenbergUngefär så tycker ju enligt färskt inlägg även Per Ahlmark, vilket lär leda till sedvanliga lackmusreaktioner på många håll. Jag delar inte hans slutsatser och symboliska röststöd för Bush, men tycker ändå inte man ska förfasa sig över allt han säger. Världspolitiken förutsätter många oberoende och uppriktiga röster, och däribland behövs både Ahlmark och den lite mer mainstream-betonade Göran Rosenberg.