Det har sagts att duktiga realister har uppochnedvända magar. Att de äter skit och skiter föda. Jag vet ingen det passar så bra på i dag som den amerikansk-dominikanska författaren Junot Díaz.
Díaz introducerades på svenska 1998 men fick sitt genombrott först 2009, med den briljanta romanen Oscar Waos korta förunderliga liv. Den utspelade sig i New Jersey och handlade om en överviktig fantasynörds försök att bli av med sin oskuld. Parallellt med detta berättades historien om släkten Wao i den Dominikanska Republiken under diktatorn Trujillo. Detta var typiskt för Díaz sätt att skriva; att växla mellan scener från ett pojkrum i New Jersey,
tapetserat med bilder av Sauron, till tortyrkammare i Santo Domingo, där verklighetens Sauron höll till.
Ett annat signum för Díaz var hans sätt att bygga upp sitt universum. I sin tidigare bok, novellsamling Sjunk, berättades historierna ur den desillusionerade arbetargrabbens Yuniors perspektiv. I Oscar Waos... återkommer han som en sidokaraktär. På så sätt fick Díaz sina berättelser att verka genom varandra och tematiken att dubbelexponeras. Som historien om Yuniors pappa – emigranten som åker till USA för att arbeta ihop pengar till sin familj, men
i stället glömmer bort den. När historien återkommer gång på gång förstår man att den bildar ett slags ärrvävnad i Díaz författarskap.
Men det som gör Díaz till en riktigt briljant författare är hans språk. Jag vet ingen amerikansk författare, förutom Cormac McCarthy, som skriver med en sådan exakthet. Här finns inte en stavelse som skevar, inte ett ord för mycket eller för lite.
Framför allt älskar jag hans bakgrundsmålningar – av plazan i Santo Domingo, där ölutkörarna sitter i filthattar och med armmuskler som rep under huden. Eller hans skitiga beskrivningar av fattigkvarteren i New Jersey där pundarna kommer för att köpa tjack åt familjen (från farfar och farmor ner till ungarna i mellanstadiet). Vanligtvis brukar Díaz böcker komma med flera års mellanrum trots att de är korta. Jag tror det till stor del handlar om att han är så noga med språket.
I den bok som nu kommer på svenska ingår två novellsamlingar. Det är dels Sjunk, som publicerats tidigare och dels den nyskrivna Det är så du förlorar henne. Det är ett smart grepp att ge ut dem tillsammans eftersom flera av de nya novellerna återberättar de gamla ur ett nytt perspektiv. Vad jag däremot inte gillar är att man har tagit bort ordlistan längst bak i Sjunk. Böckerna är späckade med oöversatt lationslang och det gör läsningen besvärlig för en icke spanskspråkig.
I en av mina favoritnoveller berättar Yunior om hur han under en period jobbat med att leverera biljardbord till rika familjer i villaförorter till New Jersey. Hur han släpat hundratals kilo skiffer över ekgolv medan nippriga (vita) tanter sprungit och lagt ut tidningspapper framför hans skor. Hur han sorgset räknat ut att det skulle ta honom två och ett halvt år att köpa ett biljardbord om han bara käkade pasta. Det är på många sätt en typisk Díaz-novell. Det händer sällan något exceptionellt i dem, och karaktärerna berättar ofta om sin vardag på ett lite slängigt och skrävlaraktigt sätt. Samtidigt avkläder de ett globalt klassamhälle inpå bara strumplästen.