Godheten som motståndsrörelse

Allt genast! var titeln på Anita Goldmans första bok - av en radikal och rivig feminist som provocerade och skakade om på 70-talet. Kvinnoperspektivet har hon aldrig släppt sedan dess och produktionen har varit omfattande. Men alltmer har den kommit att vidgas i sin samhällskritik, något som inte minst märktes i Jag bor bredvid paradiset som kom 2002 och samlade ett urval tidningsartiklar kring olika men sammanlänkade teman. Goldman är aldrig okontroversiell och hon väjer inte för att problematisera vår syn på atombomben, nynazismen, staten Israel (där hon själv varit bosatt i många år) eller vem som har "rätt" i palestinafrågan. Och vem har "rätt" inom kvinnorörelsen? År 2001 tilldelades hon Svenska freds- och skiljedomsföreningens fredspris med motiveringen att hon "enträget fört fram stark och tankeväckande kritik mot upprustning och krig".

För två år sedan hände ytterligare något - Goldman vänder sig till mystiken i boken Guds älskarinnor. Om hängivna kvinnor i en livrädd värld.
Den följs i dag upp av Ljusbärarna med undertiteln Människor som väljer glädje. Vad har hänt med radikalismen? Har hon blivit "religiös"? Knappast, om man räknar i konventionella och dogmatiska kategorier. Men hon har drabbats av insikten om och behovet av ett andligt perspektiv som osökt får mig att tänka på Elisabet Hermodssons kamp för en helhetssyn. Det gör inte civilisationskriken mindre vass, det slipar den snarare ytterligare.

Många gånger har Goldman inbjudits till paneldiskussioner om ondska, berättar hon, men aldrig någonsin om godhet. Kanske är den inte intressant, kanske tas den för given? I Ljusbärarna låter hon tre "goda" människor träda fram. De har alla överlevt folkmord och katastrofer som övergår allt som kan begripas och valt att göra något av det: Jacques Lusseyran i Buchenwald, Immaculée Ilibagiza i Rwanda och den legendariska Dorothy Day som redan på 30-talet, när depressionen gjort miljontals människor arbetslösa i USA, började formulera sin syntes mellan radikalism och katolicism.

"Kalla mig inte för ett helgon, jag vill inte bli avfärdad så lättvindigt!" Dorothy Days ord säger något om hennes inställning till katolska kyrkan, som hon dock tillhörde som djupt troende. "När jag ser kyrkan ställa sig vid de mäktigas sida och glömma de svaga, och när jag ser biskopar leva i lyx och ignorera de fattiga eller kasta åt dem brödsmulor, då vet jag att Jesus är kränkt, som han en gång var, och sänd till sin död, som han en gång var. (- - -) Jag blir generad, ja, jag känner mig sjuk - när jag ser katoliker använda religionen som en social utsmyckning." Dorothy Day "kräktes" ofta över kyrkan, ja, hon såg kyrkan korsfästa Kristus. Ändå framhärdade hon. I evangeliet fanns den sanna radikalismen. Guds immanens i världen och att dela sitt bröd med de utblottade var den verkliga nattvarden. Det sammanföll med hennes politiska ideal och hon vägrade göra någon bodelning. Hon kritiserade kyrkans stöd till den amerikanska krigsapparaten, vägrade hälsa flaggan och fängslades flera gånger för civil olydnad.
Tjugo år efter hennes död 1980 inträffar dock det ironiska att Vatikanen börjar överväga en helgonförklaring. I femtio års tid hade Dorothy Day oförtrutet publicerat sig, levt med de fattiga, skapat fram husrum, mat och sjukvård på ett sätt som ledde till en hel organisation -The Catholic Worker. Välgörenhet?
Hon skulle ha spytt på ordet.

Av utrymmesskäl har jag här fokuserat på Days livsöde. De båda andra "ljusbärarna" som överlevt Buchenwald och Rwanda är därmed inte mindre betydelsefulla. En gemensam nämnare för de tre gestalter Goldman lyfter fram är att de gjort ett val. Författaren menar att vi kan välja - inte våra omständigheter, men hur vi förhåller oss till dem. Vi kan välja glädjen.
Det klingar absurt i samband med folkmord. Det låter naivt och idealistiskt.
Om inte rent av cyniskt. Gemensamt är också att de tre i extrema och livshotande situationer finner ett inre rum dit de kontemplativt kan dra sig tillbaka. Där kan de bottna, där kan de se sina bödlars rädsla. "Det fick mig att le", säger en av dem. Ingen av dem stannar kvar där för gott, det är ingen skyddad plats där man kan förhandla med sin gud om att få slippa. Utmärkande är istället dessa människors sociala aktivitet, som ger kraft även åt andra. "De inte endast överlever, utan tillskansar sig en ännu större seger; den att växa som människa just när själva ens människovärde sätts i fråga. Detta är i mina ögon den största segern, en magnifik motståndshandling", skriver Anita Goldman. Mycket riktigt blev de alla delar av en motståndsrörelse, inga helgon inneslutna
i sin krypta.

Goldman diskuterar flera i sammanhanget svårsmälta begrepp, som mirakel och förlåtelse. Hon synar vad Desmond Tutu har att säga i frågan och studerar betydelsen av "ubuntu" i traditionell afrikansk rättskipning. Det ger en del att tänka på här och nu i "kriget mot terrorismen".

Nej, Anita Goldman har inte gått och blivit "from". Hon ägnar sig inte heller åt flum eller så kallad nyandlighet. Men hon utmanar. Invanda moral- och vetenskapsbegrepp får sig en törn. De personer hon skriver om är samtliga katoliker. Det ger hon som judinna blanka katten i. I stället hänvisar hon generöst till vad de publicerat. Mycket kan kännas magstarkt i den här boken. Det är säkert meningen. Och språket gnistrar som alltid.

Godheten som motståndsrörelse

Anita Goldman utmanar invanda moral. och vetenskapsbegrepp i sin i dag utgivna bok Ljusbärarna, skriver Bitte Jansson.