Günther fram ur skuggorna

Författaren till den här boken, journalisten Henrik Arnstad, berättar att när han, för nu mer än ett decennium sedan, studerade historia vid Stockholms universitet, hade han en sällsam upplevelse. Under en metodövning, som behandlade den så kallade midsommarkrisen 1941, säger läraren, fil dr Bo Persson, till sina studenter: "Märker ni att det är något skumt med Günther?" De orden lämnade inte Henrik någon ro, förrän han nu slutligen fullbordat en bok om denne man, som var utrikesminister i samlingsregeringen under större delen av ofärdsåren. Han har kallat boken Spelaren Christian Günther.En spelare var Günther sannerligen. Hans förfäder av den ursprungligen preussiska ätten (introducerad på Riddarhuset 1720), hade oftast varit "spelgalningar", även om de hade nått långt, blivit statsråd,generaldirektörer och diplomater. Christian var tokig i bridge och försummade ogärna ett trav. Arnstad berättar att någon underlydande hade anmärkt att "i dag var excellensen på UD", dvs inte på Solvalla. Vid sammanträden, då omgivningen trodde att han på papperet antecknade vad som sades, ritade han i själva verket streck, som symboliserade vilka hästar han skulle satsa på i nästa trav.Christian föddes 1886, ett år efter excellenskollegan Per Albin, som ju hade en helt annan bakgrund. Han växte upp i Djursholm, tog studenten och läste juridik i Uppsala men studerade också vid utländskauniversitet. Han ingick ett ståndsmässigt och livsvarigt äktenskap och gjorde till sist ämbetsmannakarriär för att hamna på UD. När kriget utbröt 1939 var han envoyé vid legationen i Oslo. Lucia­dagen samma år — fientligheterna mellan Finland och Sovjet hade just börjat — tillkom samlingsregeringen. Statsminister blev Per Albin Hansson och övriga regeringsposter fördelades på olika partier. Utrikesminister blev Günther, kallad "opolitisk", trots att han tydligt visat socialdemokratiska sympatier.Hans gärning som utrikesminister har Arnstad som sagt ägnat mångåriga forskningar.Har han lyckats? Svaret måste i stort sett bli jakande och jag återkommer till hans viktigaste slutsatser. Dock måste jag, med stor respekt för arbetsinsatsen, eftertryckligt ifrågasätta den metod han använt för att framlägga sina resultat.Det är vanligt och förlagsmässigt rekommenderat att man i populärhistoriska verk inte nyttjar fotnoter. I stället kan man ha i slutet ha resonerande kommentarer, till läsarens information. Detta naturligtvis kompletterat med en lista över de källor och den litteratur författaren nyttjat. Allt sådant saknas i den här boken, undantagandes en kort redogörelse för forskningsläget. Vidare ställer jag mig tveksam till att författaren så gott som dag för dag följer Günther under krigsåren. En mycket starkare sovring hade gjort den nu 500-sidiga volymen mera hanterlig.Har Arnstad kanske velat presentera den dagbok som Günther själv aldrig skrev?Denne var nämligen noga med att inte lämna något skriftligt efter sig. Ändå hade han ambitionen att vara författare. En viss stilistisk begåvning kom till uttryck i hans dikter och noveller, men dialogen i den pjäs, som Dramaten faktiskt tog på 20-talet, känns enligt Arnstad som vore den hämtad ur en "pilsnerfilm".När Günther i december 1939 blev utrikesminister pågick finska vinterkriget. Balansgången mellan "Finlands sak är vår" och en mera realistisk politik var mycket svår, men den klarade Günther med sin diplomatiska erfarenhet väl, menar författaren. Det är säkert en riktig bedömning. Men sedan kom utrikesministerns svåra misstag. Utan att vara nazist bestämde han sig för att en tysk seger vore det bästa för Europa. Den sovjetiska kommunismen avskydde han, men han var antibrittisk och en gång undslapp det honom att Churchill var en galning. Att utrikesministern måste ha förbindelser med Europas då ledande makt var självklart, men han knöt så intima kontakter med tyska diplomater och militärer att det knappast var förenligt med Sveriges proklamerade neutralitet. "Kanske", säger Arnstad, lovade han till och med tyskarna "militärfördrag".Günther var länge, som så många svenskar, antisemitisk av bara farten och skrattade åt jude­skämten. Men han blev betänksam när det visade sig vilken tragedi som utspelade sig i centrala Europa. Stor roll spelade det att sonen Bengt gift sig med en svensk judinna och hans egna barnbarn därför blev "judar". Han gjorde vad han kunde för att motverka Förintelsen, säger Arnstad, och det hör till det som bör komma honom till godo. Men som stor svensk statsman i en svår tid kan man omöjligen räkna honom.Under andra världskriget var anmälaren ett barn, som aldrig ens såg någon av de ledande svenska politikerna. Men ändå framstår en Per Albin, en Wigforss, en Undén, en K G Westman etc ganska tydligt för mig till följd av mina historiska studier. En man i kretsen har jag däremot inte kunnat se framför mig, Sveriges utrikesminister Günther. Nu har Henrik Arnstad låtit honom träda fram ur skuggorna, givit honom konturer.