Det har gått nio år sedan den eritreansk-svenske journalisten Dawit Isaak arresterades och sattes i fängelse utan rättegång.
Läget ser nu mycket kritiskt ut för Isaak. Han är flyttad till ett fängelse vilket få kommer levande ifrån. I en intervju, som en svensk journalist gjorde med Eritreas president Isaias Afwerki i våras, förstår man att frigivning inte är aktuell. Afwerki varken bryr sig om Sverige eller vad vi tycker här. Hans universalargument är att alla Eritrearegimkritiker är köpta av CIA och lyder Washington. Det brottet är också Isaaks säger han i intervjun, och därför stängde han ner den fria pressen 2001. Till dessa vaga anklagelser har han inga bevis.
Detta betyder förstås inte att vi ska sluta att bry oss om Dawit Isaak. Tvärtom. Vi behöver helt enkelt öka frekvensen på att föra fram krav om frigivning. På så sätt kan vi kanske bidra till att rädda Dawit Isaak och förhoppningsvis också de kolleger som sitter fängslade med honom på samma lösa grunder.
Nu är det med en varm känsla som jag mottar Dawit Isaaks bok: Hopp – Historien om Moses och Mannas kärlek och andra texter. Det största med utgivningen är förstås att den ger röst och kropp åt det namn som varit på så mångas läppar sedan 2001. Den ägnar sig också åt Isaaks sak och gör fler medvetna om den. Men redan nu finns det över 210 000 namnunderskrifter med kravet om Isaaks frigivning.
Isaak skrev för tidskriften Setit i Eritrea från 1997 till den ödesdigra morgonen den 23 september 2001 då han blev arresterad. Två av artiklarna finns med i den nya boken. Här möter man en försiktig journalist som visar på missförhållanden. Den ena artikeln handlar om en konflikt mellan några olika byar. Till följd av den får ingen bruka jorden i området. I den andra artikeln skriver Isaak om hur regimen misslyckats att informera om hiv/aids. Intressant läsning, jag skulle gärna läsa fler av hans artiklar, men konstaterar med sorg att det inte finns färskare texter av honom. Artiklarna skrevs någon månad innan han arresterades.
Grundstommen i boken är en längre fängslande kärleksdikt om Mose och Manna, två ungdomar som blir kära i varandra. Men Mannas föräldrar samtycker inte till förhållandet och försöker stoppa det. Texten är skriven med ett fängslande språk, översatt från originalets tigrinja skriven 1985. Berättelsen påminner om Shakespeares Romeo och Julias omöjliga och motarbetade kärlek. Man anar de bakomliggande traditionsbrott som Isaaks huvudpersoners kärlek utgör.
Ur det perspektivet framstår Isaak som en författare som vill skapa plats för ett stort hjärta. Traditionsförändring är nödvändig i ett levande samhälle, men också hotfull för många. Det är antagligen också därför Dawit Isaak sitter fängslad, hans motståndare försöker bita sig fast för att inte följa med i tidens ström.
Han utgör ett hot mot dem som vill stoppa tiden, inte bara i Eritrea utan också här i Sverige. De som dömer med enbart fördomar som bevis finns också här. Man hittar dem till exempel i kommentarer till artiklar om Isaak på nätet.
Kravet för Isaaks frigivning är ett krav för allas samvetsfångars skull, för press- och yttrandefrihetens skull. Det är ett krav som måste ställas över nationsgränserna – många regimer tystar det inhemska fria ordet med övergrepp mot de mänskliga fri- och rättigheterna. Vi som bor i länder där ordet är fritt har möjlighet att agera utan att riskera att bli fängslade. Därför säger vi: Frige Dawit Isaak.