Den här boken av Uppsalajournalisten Jan-Åke Lindahl är anspråkslös till formatet. Lätt kan den stoppas undan och glömmas för andra nya böcker. Ändå hör den till det viktigaste som läsaren får ta del av i höst. Tveklöst utdelar jag en superkaja åt den.
Lindahl, som 2010 skrev I Hitlers våld, ägnar sig nu åt en annan av 1900-talets stora skurkar, alltså Stalin. Boken inleds med en saklig översikt av sovjetisk och rysk modernare historia. Vidare konstateras att enligt en undersökning 2007 kände 95 procent av svenska gymnasister till Auschwitz, medan 90 procent inte visste vad Gulag var. Inskjutas skall att Gulag inte är en plats eller ett område utan en förkortning av den myndighet, som svarade för de 476 korrektionslägerkomplexen, spridda över Sovjet.
Men varför denna okunskap hos svenska ungdomar om Gulagarkipelagen, som Solsjenitsyn kallade den? Ja, den är otvivelaktigt inrikespolitiskt grundad. Sovjetkommunismen ansågs på något sätt hederligare än nazismen. Man ville helt enkelt inte tro att kommunister plågat och dödat miljontals människor. Peter Englund talar i en av Lindahl citerad skrift om de "verkliga vänsterförnekare", som fanns i Sverige.
I större delen av boken för Lindahl dialog med en man som satt i sovjetläger från 16-årsåldern tio år framåt. Det är Francesco Kovács, ungrare med italiensk anknytning. Han har mycket att berätta om vanmakten, förnedringen och det hårda kroppsarbetet. Ändå hörde han till den minoritet som klarade sig. Miljontals dog av tortyr eller sjukdomar.
Om detta må jag berätta skriver nu Kovács med lättförståelig anspelning. Han lyckades efter frisläppandet på 50-talet hamna i Uppsala, där han bott sedan dess. Han har känt att han fått stöd av många i staden. Cecilia Wikström (FP) tog 2007 upp hans öde i riksdagen. Hon var stolt över hans verksamhet. Vid sidan av sitt arbete inom olika företag har han nämligen farit (och far) runt i skolorna och berättat om Gulag. För att vi inte skall kunna förneka eller bagatellisera dessa mördarinrättningar, för att vi skall få kunskap om dem. Därför är denna bok så viktig.
Kovács, född 1929, är jämnårig med mig. Jag minns att jag har träffat honom en gång. På 1960-talet sålde han dammsugare och var skicklig försäljare. Min fru, jag och vår nyfödde son bodde 1963 i en studentlägenhet. Kovács hade fått veta, att den städning som ingått i hyran snart skulle upphöra. Genast gick han runt och erbjöd dammsugare. Vi hade inte så gott om pengar och var tveksamma. Men så sade han till mig: "På den här dammsugaren kan du montera en borr och sätta upp gunga åt pojken." Då föll jag direkt och vi slog till. Nu bör det tilläggas att lille Ingmar inte fick någon gunga av sin otekniske far.
Kovács och jag är som sagt årsbarn. När jag jämför hans ungdom med min egen är det med smärta. Hur kunde tillvaron bli så orättvis?