Glödande innerlighet hos Bo Carpelan

Ifjol firade Bo Carpelan 60-årsjubileum som författare. Han debuterade 1946 med diktsamlingen Som en dunkel värme och har en unik karriär bakom sig som poet och romanförfattare med två Finlandiapris och Nordiska rådets litteraturpris i bagaget. 81 år gammal ger Bo Carpelan nu ut en ny diktbok med den anspråkslösa titeln Nya dikter.
Carpelan är den finlandssvenska lyrikens grand old man. Det är en tradition som känns mycket levande och närvarande i hans skickliga händer. Genom hans nya bok ljuder det typiskt finlandssvenska tonfallet som är en blandning av sisu och vemod i reflexionsdiktens form. Nya dikter inleds med en kort text om en ek som kan läsas som ett förtäckt självporträtt av författaren själv.

Stammen mörk
med sin skymning,
klolika grenar,
knölar, utvärkta,
svart sav som blod
och genom himmelskronan
himlen.

Det finns en stämning av japansk haiku- och tankadiktning i Carpelans nya bok och det kanske är ingen tillfällighet eftersom finlandssvensk poesi och japansk haikudiktning har flera beröringspunkter, bland annat det omedelbara bildspråket. Samtidigt rör det sig om en åldrad mans dikter som fokuserar på tydandet av "dödstecken". Även om känslor av ensamhet. Övergivenhet och sorg dominerar märks mitt i detta mörka känslokomplex det svindlande undret att bara finnas till. Oftast låter Carpelan naturen bli en spegel för sina skiftande själstillstånd. "På tomma vägar / människans tecken / och nära / blödande havtorn" lyder en kortdikt som kunde ha skrivits av haikumästaren Issa.
Om Bo Carpelan har kommit upp i åldern så är sinnet fortfarande ungt och alert. Han kan skriva om "doften av stenen i solen" eller doften i den älskades halsgrop. Det tunga dödsmedvetandet balanseras av en sinnlig nyfikenhet och vakenhet som få poeter har. Men de starkaste texterna i Nya dikter är nog de som ger uttryck åt drömska efter-döden-upplevelser eller visioner av döda anhöriga. I en suggestiv dikt ser poeten sin gamla döda mormor står ute i trädgården med ett funkiablad i handen. Hon står där och räknar ådrorna i bladet och han undrar om hon räknar de få år hon har kvar att leva. Det märkliga med texterna i Nya dikter är den komplexa livskänsla som där kommer till tals. Livsbejakelse utesluter inte en stilla dödslängtan liksom oro och ångest.

Nya dikter kan läsas som en bok om dödsförberedelse skriven av en åldrad diktare som vägrar att ta sin tillflykt till religiös tro eller filosofi. Istället kan han beskrivas som en vardagsmystiker som försöker skåda "bortom det sedda". Boken avslutas med en mästerlig dikt om det stora enkla som hos Carpelan oftast associeras med barnets öppna blick.

Det skymmer ej
det djupnar
vart ting
står genomlyst.
Nu öppnar sig
ditt rum
nu ser du den
som barnet en gång såg
för första gången:
den höga himlen.

I Nya dikter är Bo Carpelan på toppen av sin kreativa förmåga. Han har väl aldrig tidigare skrivit bättre än så här. Jag kapitulerar helt och hållet för den glödande innerligheten i hans nya bok. Att det är en 80-åring som fört pennan märks inte i en enda frasering eller bild. Njut av denna kärva finlandssvenska sång!

Glödande innerlighet hos Bo Carpelan

Bättre än så här har Bo Carpelan aldrig varit, skriver Bo Gustavsson om den nya diktsamlingen.