Det skall till en författare av Johanna Nilssons kaliber för att klä en huvudperson i änglaskepnad. Men kanske behövs det extraordinära utförsgåvor för att bemästra de problem med världsvid räckvidd som omger oss i dag. Allt från klimatfrågan till översvämningar och den snara undergång som brukar ingå i konceptet när jordens framtid är på tal. Bernice i Johanna Nilssons nya roman Jag är den som skall komma är en rebell med änglavingar. Hon befinner sig i det mänskliga själslivets utmarker, lever i utanförskap, är en särling och hör till de gestalter som brukar förekomma i författarens litterära värld.
Det påpekas särskilt att Bernice skriver sitt efternamn Carlson med ett s, att hon är 32 och ett halvt år och trebarnsmor. Fast det sista stämmer inte riktigt. Det tredje barnet dog vid ett missfall innan födseln. Följden blev ett psykotiskt tillstånd, där Bernice tror sig vara syster till Jesus. Hennes uppgift har därefter varit att rädda människorna och världen.
Det mest utmärkande för Johanna Nilssons bok är att den med en kristen teologi och ett religiöst språk som utgångspunkt går i närkamp med de flesta under senare tid diskuterade globala hoten och tolkar dem i termer av en offermystik och ett ställföreträdande lidande. Den leder spåren både till Dostojevskijs tankar om den heliga dåren, den Karin Boye som skrev Kallocain och Björn Ranelids återkommande diskussioner om förhållandet mellan ont och gott. Bernice i romanen är under större delen av handlingen intagen på en psykiatrisk klinik.
Vistelsen där får i Johanna Nilssons tolkning en universell innebörd. Den gäller lika mycket självskadebeteendet som de syner och röster som förvandlar Bernice från patient till profetissa och sierska med en frälsares uppdrag. För det mesta fungerar detta sätt att dubbelexponera två verklighetsplan. Möjligen missar den läsare som inte är lika hemmastadd som författaren i de fyra evangelierna en del av de djärvaste övertonerna.
Dagens alla ödesfrågor ges en stark mänsklig dimension genom det här berättarperspektivet. Marken skakar i mer än en bemärkelse i Johanna Nilssons roman, men de största skalven sker oftast inuti människorna. Det har också blivit en berättelse som vätskar ymnigt av såväl blod som tårar. För att inte tala om det myckna regnandet, kopplat till en förestående syndaflod och ett därmed uppkommet behov av en ny Noaks ark. Åtskilligt som nämns i boken har bibliska motsvarigheter. Mest centralt är givetvis Kristi offerdöd på korset, som ingår i Bernices återkommande Messiasidentifikation.
Ändå är det i gränsområdet mellan friskt och sjukt och i mellanrummen mellan de religiösa upplevelserna och verkligheten, som författaren hittar fram till sin genuina berättarröst. Den som har med de sköra livstrådarna att göra och medkänslan med de mest utsatta. Och den här gången till slut också mynnar ut i en hoppfull strimma av ljus.