Glimtar ur ett blodigt förflutet

Världens historia, och de flesta enskilda länders, är full av krig och blodsutgjutelse, och ännu mer dominerar våldet och brutaliteten i de flesta historiska romaner. De grymmaste episoderna är ofta de som bevarats till eftervärlden och fått bilda kärna i författarnas friare fantasier kring kända fakta. Så är det, med påfallande likheter även i enskilda detaljer, också i ett par nyutkomna verk, Peter Englunds och Kristian Petris gemensamma skildring från svenskarnas krigståg i Polen 1706 och norrmannen Thorvald Steens roman om mordet på Snorre Sturlasson 1241.I båda böckerna, Jag skall dundra respektive Den lilla hästen, ramar författarna in den våldsamma och spännande handlingen med en kort inledning och avslutning som avslöjar hur det kommer att gå. I båda finns faktiska historiska personer och händelser med, men det mesta är fritt påhittade förvecklingar som framför allt belyser tidens anda och konflikter. I båda böckerna finns också en häst med som symboliskt viktig biperson — hos Englund-Petri en arméhäst som huvudpersonen hallucinerar eller drömmer om, hos Steen Snorres egen favorithäst Sleipner, som dödas av hans fiender som en förvarning dagen före själva mordet. Båda böckerna är också uppslagsrika och kloka vittnesbörd om hur krig och andra maktspel kan gå över styr allteftersom oförutsedda händelser tvingar fram brutala improvisationer.Peter Englund och Kristian Petri presenterar sin bok som en omarbetning av ett filmmanus; filmen tycks i varje fall hittills inte ha funnit någon producent, men som synopsis till en ambitiös och trovärdig historisk film har den stora förtjänster. Man ser hela tiden scenerna och personerna för sig mycket tydligt. Möjligen vågar sig ingen på att göra faktisk film av en så sorgligt blodig historia utan någ­ra amorösa eller andra publikdragande inslag.Att Englund kan sin svenska stormaktstid och dessutom kan skildra den livfullt och gripande vet de som följt hans avhandlingar och populärvetenskapliga framställningar alltifrån Poltavaboken och framåt. Här har han ställt ett dussin svenska officerare och soldater inför den knepiga uppgiften att tvångsproviantera förnödenheter till ett arméförband under förflyttning långt nere i Polen. Trots att det gods som hemsöks inte tillhör någon fiende accelererar våldet tills nästan alla dött. Bataljen slutar inomhus i ett komplicerat letande och handgemäng nästan precis som i Steens rekonstruktion av Snorres död.Englund & Petri skriver naturligt nog i genomgående historiskt presens, ledigt och ofta lite korthugget, men leker också med språket genom att inflika huvudpersonens fiktiva dagbok på 1700-talssvens­ka, med påhittade vetenskapliga fotnoter etc. Det märkliga är att denna humoristiska knorr inte alls svär mot handlingens allvarliga budskap, där man nog kan ana tydliga paralleller till dagens Irak-krig, där också så mycket går överstyr och inte blir som man beräknat. Och självfallet är det en tankeställare att man påminns om svens­karna som den tidens svår­övervinneliga ockupationstrupper. Vi ska inte förhäva oss. Bryska busar och torterare har förvisso funnits också bland våra förfäder, vill författarna nog påpeka. Polackerna framstår i varje fall inte som mindre civiliserade än "vi".Men också inom den lilla armétruppen finns det skillnader i hållning, till och med mellan en fänriks uppträdande i början, då han räddar en egen och skonar en polsk ung mans liv, och längre fram då han sviker alla sina tidigare ideal. Här skymtar en rad särdrag hos dåtidens polska adelsrepublik och i den svenska krigsmaktens taktik och rekrytering, men också allmänmänskliga och tidlösa erfarenheter av krigens tendens att släppa loss råa instinkter.För Steen ligger primitiviteten naturligt nog i tiden; det isländska 1200-talet var släktfejdernas och de stolta och hänsynslösa hövdingarnas tid, samtidigt som man märkligt nog också åstadkom så mycket av högt litterärt värde. Snorre skildras som en stor, stark, egoistisk och slug överlevare, fascinerad av historia och litteratur men också av kvinnor, pengar och makt. Det tragiska stråket i hans liv är hur barnen dör eller urartar; sonen Oräkja på en gång älskar, beundrar, fruktar och hatar honom och tjänstgör som hans torped då motståndare ska röjas ur vägen: "Om meningen var att han skulle bryta lillfingret av en man bröt han alla fingrarna, handleden och underarmen."Självfallet kan ingen skriva om Snorre utan att ha påverkats av den isländska sagans kärvt återhållsamma stil, och Steen berättar skickligt och stiltroget, ofta staccato och någon enstaka gång alltför korthugget eller med lite lösa utvikningar. Hans stil påminner mycket om islänningen Thor Vilhjalmssons i dennes roman Gryningssång i gräset, där Snorre har en andraplansroll och mordet i stället drabbar Sturla Sighvatsson. Snorres fem sista dagar i livet, med bad i varmvattensbassängen, äls­karinnebesök och diverse bestyr på den befästa storgården skildras med fint sinne för det traditionellt isländska, som ju av historiska skäl har lätt för att fängsla särskilt norrmännen.Visst är det bra att så mycket av denna tid kunnat dokumenteras för eftervärlden. Men nog kan man undra hur Snorre bar sig åt för att skriva de norska kungarnas historia i sin ensamma studerkammare på den nordatlantiska ön, utan internet, bibliotek eller ens andra fackmän att rådfråga.Steen har visat sig särskilt intresserad av att nyansera och problematisera bilden av stora historiska personligheter — Darwin, Sigurd Jorsalafar — och Den lilla hästen bygger vidare på samma solida modell. Hans ton är allvarligare och mer melankolisk än Englund-Petris, men båda böckerna är utmärkta både som historiebelysning och som ren litteratur.