Glimrande om konst och brott

Ernst Brunners tre närmast föregående böcker har rört sig över så skilda fält som Bellman, Karl XII och en lång vandring från Egypten i söder till Rom och Etrurien i nordost. Brunner är inte bara en författare av europeiskt format på den svenska parnassen. Ingenting mänskligt tycks vara honom främmande. Även den i dag utgivna romanen Yngling på guld - roman om ett brott sträcker sig en bra bit över vårt lands gränser. Om också utgångspunkten är begränsad till en snäv miljö och har sin hemvist i den brottets värld som dess bättre bara omfattas av ett fåtal. Det är inte svårt att få deckargenren i tankarna när man tar del av den nya berättelsen. Men Brunner närmar sig polisens arbete och bovarnas göranden och låtanden med betydligt mera lyster och från det motsatta hållet. Här är handlingarna bortom lagens råmärken fullt ut klarlagda, gärningsmännen gripna och dömda. Och de avtjänar sina straff bakom lås och bom utan att detta menligt inverkar på bokens spänning.

Det är den spektakulära kuppen mot Nationalmuseum i Stockholm i december år 2000 som utgör temat i romanen. Vid det tillfället stals Rembrandts Självporträtt Yngling på guld från salen med holländskt 1600-tal. Jämte två målningar av Renoir. Med de tillgripna föremålen flydde gärningsmännen sedan över vattnet till Hammarbyhamnen. De delade därefter upp stöldgodset mellan sig och alla inblandade splittrades till olika Stockholmsadresser. Att utföra en kupp av den här sorten dagarna före jul var onekligen ett smart drag. Mellan jul och nyår brukar Sverige gå på sparlåga. För den som behöver försprång i sin ljusskygga verksamhet är det givetvis det ideala tillfället. Ernst Brunner inleder med nära presentationer av aktörerna i dramat. Flera av dem avtjänar olika fängelsestraff, vilket dock inte hindrar deras medverkan. Andra hör till de skikt i samhället som lever i gråzonen mellan brottslighet och en tvivelaktig social anpassning. Några visar upp en oklanderlig fasad utåt, men lever ett slags dubbelliv. Flera av dem presenteras med namns nämnande, andra har försetts med smek- eller öknamn. Allt som utgör startsträcka i romanen är utfört med den finurliga humor som författaren är en sådan fena på och så gott som ensam om i den svenska litteraturen. När uppvisade en traditionell deckarförfattare en motsvarande stilistisk briljans?

Inte heller behöver Brunner lägga ut några dimridåer för att skydda de skyldiga från en alltför tidig identifiering. Det är inte på det sättet han berättar sin historia med alla kort redan öppna för insyn. Men ledtrådarna, som leder till att bovarna haffas och överraskningsmomenten när detta sker, har ändå behållit det mesta av sin mer eller mindre mystiska laddning med en hög fascinationsgrad för läsaren. Att effekten blir sådan är ett betyg så gott som något på vilken skicklig författare det är som förmedlar historien. En framträdande och viktig roll i förloppet spelar återgivningen av de många mobiltelefonsamtalen, vem som ringt upp, hur dags, till vem och varifrån. Det torde vara första gången som sådana till synes helt prosaiska listor visar sig bjuda på ett motsvarande rafflande innehåll. Men också här visar Brunner framfötterna med besked. Samtidigt kan man naturligtvis inte låta bli att imponeras av vilka diktarförmågor som dagligdags dväljs i brottslingarnas värld. De undvikanden, slingerkrokar och rena påhitt som dessa levererar i strid ström under förhörens gång är exempel så gott som något på slöseri med outnyttjade fantasibegåvningar, vilkas utförsgåvor i stället onekligen borde komma hela samhället till del. Som det nu är blir det bara förhörsledarna hos polisen som får ta del av all denna kreativitet! Kanske något för skolminister Björklund att beakta. Möjligen finns här någonstans också en förklaring till nutidens fascination inför allt som hör till brottes värld. Det som ger thrillrarna deras läsare och förmår televisionens olika kanaler att nästan använda skohorn när de skall packa alla kriminalserier i programutbudet kväll efter kväll.

Men det är inte enbart en händelsemättad beskrivning romanen förmedlar av förloppet, då Rembrandttavlan och de bägge målningarna av Renoir stals en decembereftermiddag minuterna före stängningsdags hos Nationalmuseum. Brunner lägger ribban i sin bok betydligt högre än så när han låter ett långt avsnitt handla både om upphovsmannen till Yngling i guld och målningens tillkomst i Leiden 1630 och öden sedan dess. Det porträtt som förmedlas av människosjälens och ljusets målare Rembrandt van Rijn är också det utfört med påfallande känslig inlevelse och finess. När författaren likaså inträder på konstvetarnas domäner och skildrar tillkomsten av denna målning på en kopparplåt och med bladguld som grund, de olika tekniska turerna och resan genom historien till olika konstsamlare och konnässörer innan den till slut hamnar i Stockholm i samband med 350-årsminnet av konstnärens födelse 1606, är det frågan om en entusiasmerande lektion av den högre skolan. Och man håller gärna med författaren om att detta självporträtt, bland det 75-tal som finns, kanske är det allra intressantaste och mest gripande. I slutet av boken berättar Ernst Brunner om hur målningen till slut kom att återbördas till Nationalmuseum och i dag åter hänger på sin gamla plats på norra väggen invid fönstret. Där kommer den allra mest till sin rätt i eftermiddagsljuset då bladguldet skimrar. Brunners bok om konstverket är dock inte på samma vis bunden till någon speciell tid eller miljö. Den lämnar var och när som helst ifrån sig en fängslande läsupplevelse. Och man tänker i sitt stilla sinne: skönt att han finns Ernst Brunner med sin om föremålet för den här boken påminnande förmåga att få det mesta han skriver att glimma.

Glimrande om konst och brott

Med stilistisk briljans anträder Ernst Brunner brottets väg i sin i dag utgivna roman Yngling på guld, skriver Bo-Ingvar Kollberg.